Utveckling på pappret: Byråkratin och miljonslöseriet kring S:t Olavsleden

En granskning av hur EU-miljoner och fysisk landsbygd slukades av en lokal byråkrati

Uppdatering 8 juli 2026: Förvaltningens ordförande har svarat

Efter att denna granskning skickades till S Olavsledens förvaltning Ekonomisk förening har föreningens ordförande Anders Erlandsson återkommit med ett skriftligt svar.
I svaret bekräftar han att huvudansvaret för den fysiska leden ligger hos S Olavsleden förvaltning Ekonomisk förening, men att skötseln har delegerats till respektive kommun. Kommunerna har i sin tur olika upplägg för hur skötseln utförs, till exempel genom egen organisation, entreprenörer, föreningar eller privatpersoner.
Han skriver också att förvaltning och utveckling av den fysiska leden tillsammans med den digitala leden är föreningens huvuduppdrag.
Däremot ger svaret inget konkret besked om hur den fysiska leden ska prioriteras eller finansieras framöver, inget direkt svar på frågan om intressekonflikten kring tidigare projektledning i den nya styrelsen, och ingen beslutad struktur för hur lokala aktörer längs leden ska få inflytande.
En längre genomgång av svaret finns i avsnittet “Förvaltningens svar ger inga konkreta besked” i Del 5 längre ner i artikeln.

Uppdatering 9 juli 2026: Slutrapporten är nu tillgänglig

Efter att denna granskning publicerades har slutrapporten för Interreg-projektet S:t Olavsleden – besöksnäring genom ett gemensamt kulturarv blivit tillgänglig.
Rapporten ändrar inte granskningens huvudslutsats. Den förtydligar den.
Slutrapporten beskriver projektet som ett arbete som stärkt S:t Olavsleden genom fler boenden, ökad synlighet, förbättrad infrastruktur, kulturarvsprofil och en ny svensk förvaltningsorganisation. Samtidigt visar rapportens egna siffror att flera av projektets huvudmål inte uppnåddes. Målet om 3 000 vandrare eller cyklister och cirka 45 000 gästnätter nåddes inte under projekttiden. Nettoökningen av antalet boenden blev 12 procent, från 150 till 170 boenden, trots att målet var 50 procent.
Slutrapporten redovisar också 544 095 kronor under aktiviteten “Fysisk infrastruktur”. Det innebär att granskningen behöver vara exakt: projektet har redovisat kostnader under rubriken fysisk infrastruktur. Men rapportens egen specifikation visar att detta inte ska förstås som en halv miljon kronor i ny fysisk utrustning som toaletter, vindskydd, spänger eller rastplatser. I den övergripande budgettabellen redovisas posten “Utrustning” till 0 kronor. Under fysisk infrastruktur ingår i stället bland annat rutiner, årshjul, inventering, arbetsresurser, tillgänglighetsarbete och förstudier.
Ett tydligt exempel är Skalstugevägen. Slutrapporten beskriver sträckningen vid Tännforsen–Skalstugevägen som asfaltsväg med tung trafik och som delvis trafikfarlig. En förstudie togs fram, men den större omdragningen genomfördes inte inom projektet eftersom den blev dyrare än projektbudgeten tillät. Frågan skickas i stället vidare till en separat Leader-ansökan.
Detta stärker granskningens centrala fråga: vad har projektet faktiskt levererat för pilgrimen på marken, jämfört med vad som redovisas som projektaktivitet, kommunikation, marknadsföring, förstudier och förvaltningsstruktur?

Jag har därför skrivit en separat genomgång av slutrapporten.
Läs uppföljningen:

Slutrapporten om S:t Olavsleden: projektet lyckades på pappret – men bekräftar granskningens kärnfrågor

______________________________________________________________

Executive Summary: Projektets utfall och den administrativa förvaltningen

Under de senaste sju åren har över 21 miljoner kronor i offentliga medel beviljats för att utveckla pilgrimsleden S:t Olavsleden i Östersund kommuns regi. En granskning av projektens finansiella transaktioner, interna e-postmeddelanden och systemloggar visar hur resurserna i hög grad har förskjutits från den fysiska infrastrukturen och det lokala engagemanget, till central administration och externa PR-tjänster.

Ekonomisk fördelning och strategin bakom marknadsföringen Samtidigt som 3,8 miljoner kronor utbetalades till en enda kommunikationsbyrå för digital marknadsföring, avsattes under samma granskade period endast 15 525 kronor till fysiskt skogsarbete och ledmarkeringar på den svenska sträckan. Offentliga medel lades på teaterföreställningar, visningsresor för influencers och kurser i surdegsbakning. Samtidigt medgav ledningens företrädare öppet i media att man “måste våga småljuga lite” för att bygga en säljande historia och storytelling kring leden.

Övergången av de lokala nätverken och styrning av sociala medier Granskningen visar hur projektledningen tog över den kommunikation som ursprungligen byggts upp av lokala gräsrötter. Fristående, lokala informationskanaler fasades ut till förmån för projektets egna digitala kanaler. Läckta interna mejl visar även hur den upphandlade PR-byrån fick i uppdrag att hålla ett vakande öga på ledens forum för att hålla borta lokalpolitiska inlägg och kritik – något projektledningen uppgav var nödvändigt för att skydda nästa ansökan om nya offentliga medel.

Intressekonflikter och intern kontroll Denna centralisering omgärdades av stora skillnader i den interna kontrollen. Samtidigt som systemets ekonomihandläggare skriftligen tvingades jaga projektledningen i veckor för att få 25 öre formellt attesterat i bokföringen, beviljades projektledaren en 17 dagar lång tjänsteresa till Italien finansierad av projektmedlen. Vidare debiterades projektet en hyrbil som kördes 233 mil under fem dagar utan dokumenterad geografisk förklaring, och offentliga medel användes för representation på ett hotell där projektledarens maka var hotelldirektör.

Fysiska brister och ett nationellt exempel på överimplementering (”gold-plating”) Medan mångmiljonbelopp investerades i PR för att nå volymmål om 10 000 internationella vandrare, prioriterades inte den fysiska infrastrukturen. Vandrare erbjuds i dag vatten från otestade brunnar och mat från boenden utan lagstadgad livsmedelshygienisk utbildning (HACCP), vilket utgör en direkt sanitär risk.
Bristen på fysiska investeringar har av ledningen konsekvent förklarats med att EU:s regelverk förbjudit det. Granskningen visar dock att S:t Olavsleden i stället utgör ett empiriskt exempel på svensk active gold-plating (överimplementering), vilket EU-rapporterna från Draghi och Letta pekar ut som en starkt hämmande faktor. Det var inte EU som förbjöd byggandet av infrastruktur; det var konsekvensen av en svensk förvaltningskultur där administrationen överordnades den fysiska verkligheten.

Del 1: Projektets utfall och den administrativa hanteringen

PR-miljonerna och den uteblivna infrastrukturen
Under sju år har över 21 miljoner kronor i offentliga medel beviljats för att utveckla S:t Olavsleden. Men en korskörning av projektens egna styrdokument och dess faktiska utgifter visar på en stor skillnad i hur skattemedlen har prioriterats.
Samtidigt som 3,8 miljoner kronor i offentliga medel betalades ut till en och samma PR-byrå, för arbete med digital produktion och sociala medier, hittas under stora delar av projektet enbart en enda mätbar post för ledens fysiska underhåll på den svenska sidan: en faktura på 15 525 kronor avseende trästolpar och ledmarkeringar. Samma mönster i resursfördelningen återfinns även vid en granskning av projektledningens interna resekostnader. Den operativa projektledaren beviljades en 17 dagar lång tjänsteresa till Italien för att vandra 41 mil till Rom längs Via Francigena. Det officiella syftet angavs vara att ‘studera internationell ledförvaltning’, varvid utlandsvistelsen finansierades med lön, traktamenten, tågresor och hotellövernattningar på skattebetalarnas bekostnad. I projektets formella återrapportering till Tillväxtverket redovisas emellertid inget konkret utfall av dessa studier i ledförvaltning, förutom ett kort konstaterande att själva vandringen hade genomförts.
I projektets ekonomisystem återfinns en hyrbil som hämtades ut på en söndag efter midsommar 2023, vilket medförde en extra straffavgift för uttag utanför öppettid. Bilen kördes därefter 2 332 kilometer (233 mil) under fem dagar. Den officiella förklaringen i redovisningen var att man inspekterat besöksräknare specifikt på den svenska sidan av leden. Dokumentationen visar dock att man gjort en identisk inspektionsresa av de svenska räknarna knappt två veckor tidigare (12–14 juni), varvid en annan hyrbil kördes 81 mil för exakt detta ändamål.
En granskning av projektets korttransaktioner blottlägger dessutom att inköp under den 233 mil långa resan gjordes på Klostergården Tautra i Norge, vilket direkt motsäger den egna anteckningen om att resan rörde Sverige. Även om denna avstickare till Norge (cirka 60 mil tur och retur) räknas in, kvarstår 173 mil som helt saknar dokumenterad geografisk förklaring. Oklarheterna kring denna omfattande femdagarsresa förstärks ytterligare av att det helt saknas andra kvitton för logi eller måltider i bokföringen. Den officiella förklaringen, att fysiskt inspektera räknare, saknade dessutom tekniskt syfte redan från början, då utrustningen ifråga automatiskt skickade sin data direkt till systemet via mobilnätet.
Kontrasten till den pedantiska byråkrati som omgärdade projektet i övrigt är total. Samtidigt som 17 dagar i Italien och oredovisade hyrbilsmil passerade genom kontrollfunktionerna utan anmärkning, visar de interna systemloggarna från hösten 2023 hur kommunens ekonomihandläggare skriftligen tvingades jaga projektledningen för rena struntsummor. I en bevarad rättelseanteckning från ekonomisystemet, där handläggaren försöker få bokföringen att gå ihop, tvingas han vädja till projektledaren:
”Tidigare bad jag dig att lägga in dom 25 örena i en befintlig rad, men då fick jag tillbaka fakturan obehandlad. Efter det gjorde jag en ny kontering för 25 örena och ändå får jag tillbaka fakturan oattesterad. Vänligen se till att hela beloppet är attesterat innan du skickar tillbaka...’“

Del 2: De ideella insatserna och övergången till central förvaltning

Grunden och gemenskapen som togs över av projektet
Vem byggde egentligen S:t Olavsleden? Tittar man i byarna längs den 58 mil långa sträckan får man en annan bild än den som syns i projektens slutrapporter. Långt innan det fanns regionala projektkontor och PR-konsulter i Östersund bars leden upp av ett stort ideellt engagemang.
I Jämtland lade den ideella föreningen Mariagillet ner tusentals obetalda timmar på att röja, anlägga och märka upp 28 mil av pilgrimsleden hela vägen till riksgränsen. Hur arbetsfördelningen mellan det ideella arbetet och det skattefinansierade projektet såg ut i praktiken syns tydligt i ett inlägg från Mariagillet sommaren 2016. Efter en heldag med att sätta upp skyltar i skogen skrev de att deras obetalda “järngäng” bestående av Sven, Kalle och hunden Atla stod för jobbet och sammanfattade läget: “Mariagillet fixar uppsättningen inom Jämtland och Putte i Västernorrland”. Projektet förlitade sig alltså på att ideella krafter skötte det fysiska arbetet för hela den jämtska sträckan, samtidigt som den centrala projektledaren hade full lön från offentliga medel.
Bakom det ideella arbetet fanns ett stort personligt engagemang. Eldsjälar som Brittmarie Nilsson och Monica Nordenström väckte liv i leden långt innan kommunen kom in i bilden. Det var på ett damkalas i Fannbyn våren 2010 som Brittmarie berättade om sin idé att rusta upp den förfallna leden. Monica, som tidigare jobbat mycket med sjuka barn som sjukhusclown, kom på namnet Mariagillet. Deras arbete ledde hela vägen till återinvigningen av leden 2013. Då fick en svårt cancersjuk Brittmarie läsa en inledande bibeltext i Nidarosdomen framför biskopar och pilgrimer. Det var det här mänskliga drivet som bar upp leden från start.
Samma sak hände i Medelpad. Där fanns en lokal förening som ansvarade för ledutvecklingen, men de gjorde det inte ensamma. Det tidiga arbetet i Medelpad drevs i stor utsträckning av lokala hembygdsföreningar och ett starkt lokalt engagemang inom Svenska kyrkan. Ett exempel är Selånger församling som tog ett stort eget ansvar vid ledens startpunkt.
Till detta kom enskilda personer ute i byarna. I Ljungandalen byggde aktörer som turistvärden Sara Stierna och eldsjälen Sofia Sahlin upp ett lokalt nätverk. I oktober 2016 samlade de närmare 50 lokala entusiaster i Fränsta för en utbildningskväll med ett väldigt praktiskt mål, nämligen att lära bybor hur de kunde öppna sina hem och starta B&B för vandrarna. Tillsammans med andra frivilliga krafter, till exempel paret Nordvall i Gisselåsen som ideellt bjöd hundratals utländska vandrare på fika på sin veranda, stod Medelpads lokalbor för ledens första värdskap. De skapade också egna Facebookgrupper där bybor och pilgrimer kunde prata med varandra och lösa praktiska problem i realtid.
När statliga och europeiska projektmiljoner sedan började betalas ut till förvaltningen i Östersund förändrades situationen. Projektledningen använde det arbete som redan var gjort i byarna som grund för att presentera leden som en internationell destination för finansiärerna. Skillnaden mellan det lokala arbetet och projektets prioriteringar blev snabbt tydlig. Samtidigt som folk i Ljungandalen samlades i en bygdegård i Fränsta för att lösa bristen på sängplatser, kallade den centrala projektledningen till egna informationsträffar på herrgårdar som Hussborg. På de mötena låg agendan inte på att bygga fysisk infrastruktur. I stället låg fokus på att nya projektmedel beviljats och att rapportera om hur kommunikationen fungerade på hemsidor och i sociala medier.
När pengarna beviljades flyttades besluten och makten bort från byarna och det digitala engagemanget togs över av projektet. Ett tydligt exempel på detta hittar vi i Ljungandalen. I februari 2018 fick Sara Stierna meddela medlemmarna i sin lokala Facebookgrupp att den nu skulle stängas ner. Gruppen hade startats långt innan projektets egna kanaler fanns, men nu var direktivet att trafiken skulle flyttas över. I sitt inlägg skrev hon att de nya grupperna hade ersatt den lokala gruppens syfte och uppmanade folk att gå med i “Hiking along St.Olavsleden” för mer information och tips.
Vilka var det då som styrde dessa nya sidor dit trafiken flyttades? Det var projektets egna kanaler. Där hade konsulter från den upphandlade PR-byrån fått i uppdrag att hålla “ett vakande öga” så att det inte blev inlägg om till exempel lokalpolitiska frågor. Det nätverk som de lokala eldsjälarna i Medelpad och Jämtland hade byggt upp flyttades därmed in i en struktur som administrerades av PR-byråer och privata researrangörer. Projektet tog över den lokala gemenskapen, fasade ut de fristående lokala kanalerna och fakturerade sedan skattebetalarna för att sköta kommunikationen.

Centraliseringen av besluten och de lokala protesterna
När de offentliga medlen tilldelades den centrala projektledningen i Östersund flyttades även den operativa makten bort från gräsrötterna. Hur denna nya, centraliserade beslutsordning fungerade i praktiken illustreras i historiska debatter.
Redan sommaren 2013, kort efter att kommunen tagit över rodret, protesterade boende i Stöde mot att den centrala ledningen på egen hand valt att dra om pilgrimsleden. När den lokala oron växte publicerade representanter från Stöde hembygdsförening en debattartikel med den kärnfulla frågan: “Vem har tänkt åt oss, utan att fråga oss?”. Som officiellt svar på kritiken svarade projektledaren att han “har vandrat till Santiago de Compostela” och därmed visste bäst hur en modern led skulle utformas. Beslutsprocessen krävde därmed i praktiken inte längre någon lokal förankring hos de lokala pionjärer vars fysiska arbete hade gjort miljonprojekten möjliga.

Övergången av det digitala nätverket och lokalt innehåll
När den fysiska beslutsrätten hade centraliserats, förändrades även hur den digitala närvaron hanterades. Det lokala, obetalda engagemanget började nu användas som underlag för att bygga upp projektets officiella kanaler.
Ett exempel på hur detta gick till i praktiken inträffade i maj 2017. En lokalbo på Viskansvägen postade en bild i en fristående lokal Facebookgrupp efter att hon på eget initiativ bjudit årets första pilgrim på dricksvatten. I kommentarsfältet dök projektets avlönade konsult snabbt upp med frågan: “Kan jag dela bilden på St. Olavsleden FB-sida?”. Det obetalda, faktiska värdskapet, som att ge vandrare vatten, användes därmed som innehåll av projektets konsulter för att fylla den officiella digitala kanalen som just skapatsoch som behövde innehåll.
När de centrala informationskanalerna hade byggts upp, kom direktiv om att fasa ut de lokala forumen. I februari 2018 fick den lokala turistvärden Sara Stierna meddela medlemmarna i den lokala Facebookgruppen för Ljungandalen att gruppen skulle fasas ut och stängas för nya medlemmar. Hon konstaterade i inlägget att den lokala gruppen startat långt innan projektets egna kanaler fanns, men att uppmaningen nu var att all trafik skulle flyttas över. I inlägget förklaras detta: “Dessa grupper har ersatt denna gruppens syfte [...] för att få mer information om vandring och tips ska du gå med i gruppen Hiking along St.Olavsleden”.
Vilka var det då som administrerade de nya officiella kanalerna dit trafiken flyttades? Det var inte längre de lokala eldsjälarna. Grupperna styrdes av den centrala projektledningen, den privata researrangören som också var konsult åt projektet samt den upphandlade externa PR-byrån. Projektet tog över det digitala nätverk som ursprungligen byggts upp av gräsrötterna, fasade ut de fristående lokala kanalerna, och använde sedan skattemedel för att betala konsulter för att hantera den löpande kommunikationen.

Del 3: Den centrala strategin och lokala aktörers inflytande

Den uteblivna behovsanalysen och sanningen i enkäterna
Miljontals kronor fördelades till utbildningsinsatser helt utan att en förberedande behovsanalys genomfördes bland de lokala aktörerna. Den centrala projektledningen ställde i praktiken aldrig frågan vad entreprenörerna längs den 58 mil långa leden faktiskt efterfrågade, utan utformade och beslutade om insatserna uppifrån och ner.
När lokala initiativtagare i stället genomförde egna, riktade enkäter visade svaren en helt annan verklighet. Småföretagarna ute i glesbygden efterfrågade i första hand konkret fysisk infrastruktur som ”bänkar, rastplatser, toaletter”, samt fungerande nätverk i form av ”uppföljning efter varje sommarsäsong” och ”planeringsmöten tidigt på året”.
I stället för denna praktiska infrastruktur erbjöds de teoretiska kurser. Ett belysande exempel på exakt vad dessa centrala insatser innebar återfinns i ett av projektets officiella inbjudningsdokument. Samtidigt som byarna larmade om bristen på utedass, bjöds landsbygdens aktörer in till herrgårdar för en “Storytellingkväll” i syfte att lära sig baka kyljästa frukostfrallor. Den officiella, historiska motiveringen till att lägga skattemedel på dessa surdegskurser formulerades med gissningen: “Vad Olav åt förtäljer inte historien men mest troligt en del bröd”.
De centrala initiativen framstår som än mer absurda när de ställs mot den ekonomiska och praktiska verkligheten på leden. Den operativa projektledaren uppmanade konsekvent i lokalmedia bybor att öppna upp enkla “friggebodar” åt vandrarna. Att en privatperson i glesbygd skulle lägga tid på att kalljäsa hantverksmässiga frukostbullar till de en eller två pilgrimer som eventuellt passerar just den dagen, saknar all logik. De vandrare som efterfrågar och bor i dessa enkla, spartanska boenden är dessutom ofta budgetmedvetna men tanka på den långa vägen de vandrar. De förväntar sig enkelhet och har knappast för avsikt att betala de premiumpriser.
Reaktionen på denna typ av verklighetsfrånvända initiativ syns tydligt i aktörernas egna utvärderingar. En verksamhetsutövare sammanfattar situationen i sitt enkätsvar: ”Frågan om hjälp har inte varit uppe, utan kom på kurs om du vill vara med. Lite konstigt var det att deltagare från andra delar av Sverige kom med på kurserna...”. På frågan om utbildningarna faktiskt hjälpte företagarna att bygga affärsmässiga nätverk svarar en annan aktör krasst: ”Det blev ingen interaktion mellan företag efter leden som gick kurserna”.
De hårda ekonomiska siffrorna bekräftar detta misslyckande. I aktörsenkäten uppger hela 41 procent av de svarande företagen att de inte har kunnat anställa någon extra personal, och 35 procent rapporterar en helt oförändrad omsättning efter att ha deltagit i projektets miljondyra aktiviteter. Samtidigt underkänns själva navet i projektledningens centraliserade strategi av huvudmålgruppen – i pilgrimsenkäten anger hela 60 procent av vandrarna att det inte ens var viktigt för dem att besöka centralorten Östersund.

Tio år av kaffekoppsmöten och den dränerade energin
Hur många gånger kan man fakturera skattebetalarna för att uppfinna samma hjul? Redan i oktober 2016 jublade turistvärdarna i Ljungandalen över att nästan 50 entusiaster samlats till en inspirationskväll i Fränsta för att lära sig starta B&B längs S:t Olavsleden. Det lokala drivet var massivt och förväntningarna på en kommande boendeboom var enorma.
Men i stället för att den centrala projektledningen tog tillvara på denna lokala kraft, dränerades den. En annan etablerad lokal företagare som varit djupt engagerad i leden ända sedan Mariagillets dagar vittnar i dag i ett internt mejl (där personen av förståeliga skäl väljer att vara anonym i denna granskning) om hur luften helt gick ur det lokala engagemanget. Hen beskriver hur förvaltningen kantats av “väldigt många märkliga skeenden” ända sedan starten och konstaterar besviket att “tyvärr övervägde konstigheterna/tråkigheterna”.
Trots att projektledningens förvaltningskultur fick lokala eldsjälar att dra sig tillbaka från det formella nätverket, fanns viljan att hjälpa leden kvar ute i byarna. I samma mejl erbjöd sig nämligen företagaren att gå in som samverkanspartner i den nya, oberoende förstudien och bidra med 20 000 kronor i in-kind (egen ideell arbetstid). Detta är det ultimata kvittot på att det genuina värdskapet och viljan att bygga leden aldrig försvann – det var uteslutande förtroendet för den centrala projektledningen som var förbrukat.
Tio år och över 21 miljoner skattekronor senare står projektledningen fortfarande och stampar på exakt samma ruta. I sina senaste EU-ansökningar äskar de återigen pengar för att hålla egna ”kaffekoppsmöten” i glesbygden för att lösa den alltjämt akuta bristen på sängplatser. Projektindustrin levererade aldrig infrastrukturen – den skapade bara en evig, skattefinansierad loop av fikamöten för konsulterna, medan de riktiga eldsjälarna lämnades besvikna.

Förstudiens resultat och lokala begränsningar
Efter att den oberoende förstudien genomförts hölls, på LEADER-kontorets begäran, ett digitalt möte mellan initiativtagarna och Interreg-projektets ledning. Syftet med mötet var samverkan, men under samtalet framförde projektledningen i stället krav på att få ta del av de redan insamlade enkätsvaren från förstudien.
Initiativtagarna till enkäterna erbjöd sig då att ta med enkäterna och presentera resultaten öppet för alla under projektledningens kommande nätverksträff på Wången, vilket avvisades av projektledningen. Under det digitala mötet satt projektledningens representanter placerade strax utanför bildskärmen. De begärde full insyn i förstudiens arbete, men uppgav samtidigt att de inte behövde redogöra för sin egen verksamhet.
Efter mötet markerade projektledningen tydligt mot gruppen bakom förstudien. De fick order om att de enbart fick ägna sig åt ledutveckling i den första delen av leden (Sundsvall, Ånge och Bräcke). Budskapet var tydligt: håll er borta från resten av den 58 mil långa sträckan.

Den avbrutna LEADER-ansökan och nätverksarbetet
Efter förstudien var målsättningen att göra en LEADER-ansökan för att etablera ett företagsnätverk och en “Pilgrimsby”. Samma typ av insatser fanns dock redan inplanerade i Interreg-projektets ansökan för nya offentliga medel. I ledningens projektbeskrivning angavs att de skulle etablera ett regionalt affärsnätverk för att samla entreprenörer under ett gemensamt varumärke, samt identifiera och stärka affärsmöjligheter knutna till leden. Kommunerna tilldelades en nyckelroll i detta arbete.
Samtidigt visar underlag från kommunerna en mycket begränsad basorganisation för turism. I Ånge är den lokala turistinformationen öppen fyra timmar per dag och turiststrategin har av turistchefen offentligt beskrivits som “halvdålig”. I Bräcke kommun finns det ingen anställd som arbetar specifikt med turism. Uppdraget att identifiera och lyfta affärsmöjligheter längs leden överläts därmed formellt på kommuner som saknade specifika resurser för detta.
Då LEADER-regelverket krävde ett formellt godkännande i form av samverkan från Interreg-projektet för att medel skulle kunna beviljas, bedömde initiativtagarna att ansökan inte skulle godkännas. Initiativet skalades därför ner till att enbart omfatta en digital app för bland annat incidentrapportering. Även detta förslag nekades samverkansgodkännande av den ekonomiska föreningens (SOFEK) ordförande, som kallade appen för ”farlig”. Någon LEADER-ansökan lämnades därför aldrig in. I ett mejl till föreningens ordförande (som då var kommunchef i Ånge) kommenterade projektledaren de envisa försöken att hitta en lösning: ”Man måste ge dem att de aldrig ger upp!”.

Del 4: Målsättningar, marknadsföring och infrastruktur

Besöksmål och prognoser
För att motivera projektfinansiering presenterades återkommande volymmål i lokal media. I februari 2013 bedömde projektledaren att leden kunde få “upp mot 40 000 människor som vandrar här”. Hösten 2015 kommunicerades ett nytt mål: “Jag har stuckit ut hakan och sagt att 2018 ska 3 000 pilgrimer passera Bräcke”. När 2018 passerats angavs en ny tidsram: “Sommaren 2022 ska det komma 3 000 pilgrimer genom Bräcke”. I den nuvarande kommunikationen är målbilden i stället riktad mot jubileumsåret 2030, då 10 000 pilgrimer förväntas.

Logistiska beräkningar och bäddkapacitet
För att hantera målet om 3 000 årliga vandrare angav projektledningen att antalet boenden behövde öka med 50 procent, från 150 till 225. Kalkylen byggde på ett antagande om 15 vandringsdagar per person, vilket motsvarar 45 000 gästnätter.
Statistiska beräkningar visar att med 3 000 pilgrimer skulle cirka 972 personer befinna sig på leden samtidigt kring den 1 augusti. Utslaget på ledens 28 etapper kräver detta i genomsnitt 35 bäddar per etapp varje natt. Även med det uppsatta målet på 225 boenden understiger kapaciteten detta behov. Inför målet om 10 000 vandrare år 2030 visar modellerna att över 3 200 pilgrimer skulle befinna sig på leden samtidigt, vilket ställer krav på 115 bäddar per etapp.

Influencersamarbeten och bristen på sanitär infrastruktur
I slutrapporterna framgår det att projektet har betalat utvalda influencers för att marknadsföra leden. Sommaren 2019 flögs till exempel en tysk frilufts-influencer in, som i sina kanaler uppmanade följare att resa hit för att uppleva den sanna skandinaviska vildmarken och skogens djupa lugn.
Samma sommar publicerade en irriterad lokalbo en insändare i tidningen om den totala bristen på fysisk infrastruktur. Han konstaterade att eftersom man struntat i att bygga utedass, tvingades vandrarna i stället att “uträtta sina behov i bland annat Jämtskogen”. Skillnaden mellan den marknadsförda bilden för utländska turister och de verkliga problemen på marken för lokalbefolkningen blev därmed tydlig.

Den skattefinansierade vildmarken
Under 2021 lanserades influencern Sofias vandring i projektets kanaler med uppmaningen att allmänheten borde bli hennes digitala vandringspartners. Senare samma sommar genomförde äventyraren Linda en vandring. Hon beskrev upplevelsen med orden: “Jag är inte längre en gäst på besök. Det här är min skog, min väg, min himmel, mina berg”. Av inläggen framgick det inte via tydliga annonsmarkeringar i inledningarna att upplevelserna skedde i direkt samarbete med projektets PR-insatser.
I projektets budget fanns 900 000 kronor avsatta för “visningsresor” med syftet att erbjuda journalister och influencers skattefinansierade upplevelser av leden. Att köpa in influencers var enligt ledningen en framgångsrik modell för att generera spridning.
Denna form av marknadsföring utökades sedan. I det efterföljande Interreg-projektet för 2023 till 2026 lades en budget på 278 000 euro (vilket motsvarar över 3 miljoner kronor) exklusivt på “Sälj- och visningsresor”, “Incoming bolag”, samt “Influencers och journalister”. När följarna trodde att de tog del av en ensam äventyrares personliga naturupplevelse, tittade de alltså på resultatet av en riktad PR-budget i miljonklassen.

Storytelling och den fabricerade historien
För att motivera nya miljonbelopp har projektet återkommande lutat sig mot ledens historiska arv. Under våren 2023 beviljade Länsstyrelsen och Interreg närmare sex miljoner kronor i nya projektmedel till S:t Olavsleden. I beslutsunderlaget motiverades stödet med att det rör sig om en “1000-årig pilgrimsled”.
I en intervju med Jämtlands Tidning i april 2023 medgav dock den operativa projektledaren att det var han själv som drog den nuvarande sträckningen för cirka tio år sedan. På frågan om hur detta går ihop med att marknadsföra leden som en historisk, tusenårig väg, förklarade projektledaren sin arbetsmetod i tidningen:
”Hälften ska vara sant och hälften behöver inte vara sant. Det är det som kallas storytelling, man måste våga småljuga lite för att bygga en bra historia.”
Skattemedel har därmed beviljats till ett projekt där den ansvariga förvaltningen öppet bekräftar att de använder fabricerade uppgifter som en medveten strategi för att bygga sitt varumärke.

Kostnadsfördelning: Marknadsföring och fysiskt underhåll
Ett exempel på kostnaderna för PR-insatser återfinns i fakturorna från sommaren 2023. Utöver att skattemedel bekostade tågbiljetter, bagagetransporter och logi på Frösö Park Hotel för en inbjuden rullstolsvandrare, fakturerade PR-byrån 14 400 kronor för filmproduktion och 8 800 kronor för textproduktion och PR-arbete. Den totala kostnaden för denna insats översteg 40 000 kronor.
Under samma period, hösten 2023, godkändes fakturor från PR-byrån för löpande hantering av sociala medier, PR-arbete och filmklippning på summor som 75 356 kronor, 58 619 kronor och 38 306 kronor. Den enda jämförbara mätbara posten för investering i den fysiska leden på den svenska sidan under hösten 2023 var en faktura på 15 525 kronor för trästolpar och ledmarkeringar.

Kostnadseffektivitet vid digitala sändningar
Under försommaren 2024 genomfördes en digital turné med livesändningar från sju platser längs leden. Fakturaunderlagen visar att projektets upphandlade kommunikationsbyrå debiterade totalt 205 timmars arbete för förberedelser, filmning och redigering. Den rena arbetskostnaden uppgick till 169 330 kronor exklusive moms, vilket tillkom utöver milersättningar och riktade annonsköp för att marknadsföra sändningarna.
En granskning av den faktiska tittarstatistiken visar dock vad denna finansiella investering genererade i räckvidd. Efter att filmerna legat ute i ett helt år ser de totala tittarsiffrorna ut så här:

• Selånger: 178 visningar.

• Borgsjö: 116 visningar.

• Revsund: 106 visningar (6 faktiska live-tittare).

• Frösön: 123 visningar.

• Åre: 164 visningar (5 faktiska live-tittare).

• Stiklestad: 181 visningar (6 faktiska live-tittare).

• Trondheim: 363 visningar.

Skattemedel har därmed finansierat livesändningar där hela publiken hade fått plats i en vanlig personbil. Att spendera närmare 170 000 kronor i konsultarvoden för produktioner som i stunden samlar fem eller sex tittare visar att kostnaderna helt saknar proportion till resultatet.

Riktat marknadsföringsstöd
Enligt projektbeskrivningen var ett huvudmål att stärka den regionala besöksnäringen. Fakturaunderlag visar att offentliga medel har använts för att bekosta marknadsföring av tjänster som erbjuds av två utvalda privata reseföretag.
Dokumentationen visar att projektets kommunikationsbyrå fakturerat för att ta fram säljmaterial åt de två bolagen. Projektet debiterades för 20 timmars arbete (16 520 kr exklusive moms) under specifikationen “Film, redigering och admin kring annonsering - Vinterresor”, där ägarna till bolagen namnges på fakturans underlag. Materialet länkades därefter i projektets officiella sociala medier, märkta med finansiärernas projekttaggar, och ledde trafiken till den ena aktörens privata bokningssida.
Digitala kanaler och evenemang: Projektet finansierade hanteringen av ledens internationella sociala medier, där en anlitad konsult avlönades för administrationen. Kanalerna användes för att hänvisa vandrare till konsultens eget resebolag. Företrädare för båda de privata bolagen representerade även leden vid ett säljevenemang (Swedish Workshop, arrangerat av Visit Sweden), vilket vidarefakturerades till projektet med 5 000 kr.
Dokumenterat samarbete: I årsredovisningen för det ena bolaget bekräftas samarbetet. I förvaltningsberättelsen för 2024 framgår det att företaget inlett ett samarbete med den internationella aktören för att sälja paketerade resor. Bokföringen fastställer att projektets medel har finansierat reklam och digital närvaro för enskilda privata bolag på den internationella marknaden.

Del 5: Intressekonflikter och intern kontroll

Underkänd representation och jäv
Offentliga medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden styrs av strikta förvaltningsrättsliga regelverk för att förhindra intressekonflikter. En granskning av projektets verifikat visar dock att en ansenlig del av den löpande representationen, samverkansträffar och logi förlades till ett hotell i Östersund. Inköpen beslutades och attesterades av den operativa projektledningen, samtidigt som en av projektledarnas makor innehade tjänsten som hotelldirektör för samma anläggning. Tillväxtverket underkände senare en av dessa utgifter och strök 8 653 kronor med den uttryckliga motiveringen att kostnaden för samarbetspartners kost och logi var “ej projektrelaterad”.
Mönstret med nära kopplingar återfinns även i projektets satsning på privata researrangörer. Sommaren 2022 arrangerade och bekostade projektet en exklusiv studieresa längs leden för ett företag som säljer vandringar i hela Europa. En kontroll i företagsregistret visar att projektledarens maka satt som ledamot (suppleant) i det privata bolagets styrelse.

17 dagar i Italien och underkända projektmedel
Bristerna i den interna kontrollen ställs i blixtbelysning genom hanteringen av projektets övriga utgifter. Under pandemin beviljades projektledaren en 17 dagar lång tjänsteresa till Italien för att vandra Via Francigena, vilket finansierades med lön, traktamenten och logi av projektets medel. Samtidigt som denna utlandsvistelse godkändes, underkände statliga Tillväxtverket totalt 123 023 kronor vid slutredovisningen av det första projektet, bland annat på grund av otillåtna direktupphandlingar och oredovisade personaldagar som saknade giltiga timunderlag.

Oriktiga uppgifter i bokföringen och Utemagasinets reportage
Ett annat exempel på hur utgifter har undandragits korrekt insyn återfinns i hanteringen av de hyrbilar som debiterats projektet. Kärnproblemet ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv är inte att en hyrbil bevisligen användes för att skjutsa journalister i Norge. Om hyrbilen för 6 695 kronor hade redovisats öppet som en pressresa, hade utgiften kunnat granskas i sin helhet. Dokumentationen i ekonomisystemet visar dock att projektledningen i stället valde att lämna oriktiga uppgifter.
Den 10 juli 2023 låste projektsamordnaren fast det officiella syftet i bokföringen med en permanent anteckning: “Bilhyra i samband med inspektion av besöksräknare svenska sidan av S:t Olavsleden”. Denna administrativa motivering motsägs dock av projektledningens egna kvitton. Det enda bevarade utlägget under de fem hyrdagarna är en restaurangnota på 560 norska kronor från Klostergården Tautra i Norge, daterad den 28 juni 2023. På originalkvittot har projektledaren handskrivit att utlägget avsåg en lunch för en journalist, en fotograf och för projektledaren själv, i samband med en visningsresa i Norge. Denna resa resulterade senare i ett publicerat reportage i tidningen Utemagasinet. Reportaget och lunchkvittot från Tautra bevisar att projektledaren befann sig i Norge och guidade pressen, vilket gör den formella
påståendet om att bilen inspekterade mätare i Sverige direkt felaktig. Den officiella förklaringen om en fysisk inspektionsresa saknade dessutom tekniskt syfte redan från början, då utrustningen ifråga automatiskt skickade sin data direkt till systemet via mobilnätet.
Förklaringen till denna avvikande redovisning står med största sannolikhet att finna i hyrbilens mätarställning. En pressresa mellan Östersund och Tautra motsvarar drygt 600 kilometer tur och retur. Hyrbilsfakturan visar dock att hyrbilen kördes totalt 2 332 kilometer under de aktuella dagarna.
Om projektledningen hade uppgett det faktiska syftet, en pressresa för Utemagasinet i Norge, hade de tvingats förklara varför bilen rullat över 170 oförklarade mil utöver detta. Genom att i stället registrera resan som en teknisk inspektion av räknare längs hela den svenska sträckan, skapade man en formell ram som var tillräckligt bred för att rymma den fakturerade mätarställningen.

Den juridiska väggen och överlappande intressekonflikter
När man som granskare söker förklaringen till oredovisade hyrbilsmil, 17 dagar i Italien och PR-miljoner, uppstår en oundviklig fråga. Vem bär ansvaret för denna prioritering? För att utkräva svar måste blicken riktas mot den nuvarande maktstrukturen, nämligen den nystartade förvaltningsorganisationen S:t Olavsleden Ekonomisk Förening (SOFEK). När fristående aktörer ifrågasatte hur resurserna fördelats möttes de dock av en till synes vattentät juridisk vägg. Den nya ledningen sköt ifrån sig allt ansvar genom att hänvisa till att besluten fattats av det gamla projektet, alltså en helt annan juridisk person. En ekonomisk förening ärver inte per automatik ansvar från ett avslutat kommunalt projekt, vilket fick detta att framstå som en perfekt och laglig brandvägg. Spåren efter miljonerna verkade sluta där.
Att kommunerna längs S:t Olavsleden går samman i en ekonomisk förening för att förvalta leden är i grunden både logiskt och förväntat. Målet att lämna det kortsiktiga projektstadiet bakom sig för att i stället skapa en stabil och långsiktig förvaltning har funnits med som en uttalad ambition sedan tidigt 2020-tal, vilket resulterade i att föreningen formellt bildades under 2023. Dokumentationen från Bolagsverket, som uppmärksammades i slutet av juni strax efter att denna gransknings huvuddelar färdigställts, visar dock på en djupt problematisk kontinuitet gällande vilka personer som i praktiken har behållit makten.
Efter att man vid årsmötet våren 2026 halverade styrelsen kvarstår i dag en liten och sluten kärna av exakt samma tjänstemän. I den nya och formellt ansvarsfria styrelsen sitter den tidigare operativa projektledaren kvar för Östersunds kommun, tillsammans med ledamoten från Bräcke kommun och den dåvarande turistchefen från Ånge kommun. Detta nätverk av nyckelpersoner förstärks ytterligare av att den nye ordföranden som till vardags är friluftsstrateg på en av kommunerna, samt att en annan ledamoten är verksamhetschef i annan kommun.
Att exakt samma individ som varit operativt och ekonomiskt ansvariga för miljonrullningen i det gamla Interregprojektet nu har tagit plats i den styrelse som ska förvalta resultatet är djupt problematiskt. Samma tjänsteman som styrt projektet sitter därmed i en organisation som formellt ska granska sig själv. Det är inte ett olycksfall i arbetet, utan en strukturell konstruktion. Att ett sådant slutet system utgör en risk bekräftas av Riksrevisionen, som uttryckligen varnar för jävsproblematik när regionala utvecklingsprojekt präglas av just denna typ av överlappande stolar och inbördes lojalitet. Det är en sluten cirkel där gränsen mellan beställare, utförare och kontrollant har suddats ut totalt.
Denna omstrukturering blottlägger ytterligare en dimension av det administrativa slöseriet. Under projektets gång motiverades dyra nätverksresor till bland annat Trondheim och interna hotellkonferenser konsekvent med att ledningen behövde utbildas och svetsas samman. Skattebetalarna finansierade denna intensiva teambuilding i tron att man byggde en långsiktig och stark organisation. Men vid den ekonomiska föreningens årsmöte våren 2026, i precis samma veva som det sista formella Interregprojektet nådde sitt slutdatum, gick man i stället skilda vägar. Även om detta beslut var ett resultat av föreningens interna årsmötesprocesser och formellt sett saknade koppling till själva projektet, blir konsekvensen för skattebetalarna exakt densamma. Den dyrt inköpta kompetensen till stor del raderades ut.
Att den tidigare ordföranden och ytterligare en person byttes ut kan visserligen förklaras med att de lämnade sina kommunala anställningar. Men att årsmötet resulterade i att i stort sett hela den övriga gruppen byttes ut är anmärkningsvärt. Resultatet av denna omstrukturering är inte bara ett tapp av erfarenhet, utan även skapandet av en kraftigt decimerad och mansdominerad styrelse. Av de sex personer som i dag utgör styrelsen och dess suppleanter är ledamoten från Bräcke kommun den enda kvarvarande kvinnan. De projektmiljoner som under åren lades på att resa, utbildas och bygga ett jämställt och kompetent team försvann alltså i stor utsträckning ut genom dörren vid årsmötet våren 2026. Detta faktum gör att projektens dyra nätverksresor i backspegeln framstår som ett rent administrativt självändamål.

En utsträckt hand för ledens framtid
Samtidigt är det viktigt att inte dra några förhastade eller konspiratoriska slutsatser om framtiden baserat enbart på historiken. Att de berörda kommunerna väljer att behålla en viss kontinuitet genom tjänstemän som redan känner projektet väl kan naturligtvis också utgöra en styrka, förutsatt att man nu väljer att dra konkreta lärdomar av det förflutna. Den nya och slimmade styrelsen, under ledning av den nye ordföranden, tillträder med alla möjligheter att bryta med tidigare mönster.
Om den nya förvaltningen väljer transparens, öppnar upp för en genuin gräsrotsdialog och börjar prioritera den fysiska infrastrukturen framför kostsamma och digitala marknadsföringskampanjer, finns det en enorm potential för leden. Landsbygdens lokala företagare, eldsjälar och fristående aktörer har hela tiden stått redo att samverka på lika villkor. För ledens framtids skull finns det i dag ett genuint hopp om att det administrativa självändamålet helt tillhör historien. Förhoppningen är i stället att ett nytt kapitel nu kan ta sin början, där den officiella byråkratin och de lokala gräsrötterna äntligen kan arbeta tillsammans för att bygga en stark och fungerande pilgrimsupplevelse i världsklass.

Uppdatering 8 juli 2026: Förvaltningens svar ger inga konkreta besked

Den utsträckta handen har nu fått ett svar. Inför denna uppdatering har ordföranden för S:t Olavsleden förvaltning Ekonomisk förening fått möjlighet att bemöta granskningens centrala frågor. Frågorna gällde hur den fysiska leden konkret ska prioriteras och finansieras framöver, hur föreningen ser på att den tidigare operativa projektledaren nu sitter i den nya styrelsen, samt vilka konkreta åtgärder som planeras för att förbättra dialogen med fristående gräsrötter och småföretagare längs leden.
I sitt svar skriver ordföranden att huvudansvaret för den fysiska leden ligger hos den ekonomiska föreningen, men att skötseln har delegerats till respektive kommun. Kommunerna har i sin tur varierande upplägg för att utföra skötseln, från egen organisation till att anlita entreprenörer, föreningar eller privatpersoner. Han skriver också att förvaltning och utveckling av den fysiska leden tillsammans med den digitala leden är föreningens huvuduppdrag.
Det är ett viktigt besked, men inte ett lugnande sådant. Tvärtom bekräftar svaret en grundläggande svaghet i ledens nuvarande förvaltningsmodell: föreningen har huvudansvaret och den strategiska rollen, men den praktiska skötseln och den direkta kontakten med lokala aktörer är uppdelad mellan sex olika kommuner. Därmed saknas en tydlig gemensam struktur för hur erfarenheter från leden ska samlas in, följas upp och omsättas i praktisk utveckling.
På frågan om hur den fysiska leden konkret ska prioriteras och finansieras framöver ges inget konkret besked om budget, åtgärdsplan, prioriteringsordning eller tidsplan. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom granskningen visar att fysisk infrastruktur som toaletter, rastplatser, skyltning och framkomlighet har halkat efter, samtidigt som stora resurser har lagts på projektorganisation, kommunikation och digital utveckling.
På frågan om den tidigare operativa projektledarens plats i den nya styrelsen och risken för intressekonflikt ges inte heller något direkt svar. Ordföranden hänvisar till att styrelsen tillsätts på årsmötet av medlemmarna, det vill säga de sex kommunerna, och att de även väljer en revisor som står för oberoende granskning av föreningen. Det besvarar dock inte frågan om hur verksamhetens resultat, prioriteringar och tidigare projektarbete ska kunna granskas oberoende när en person med central roll i det tidigare projektarbetet nu också ingår i den styrelse som ska förvalta resultatet.
När det gäller dialogen med lokala aktörer skriver ordföranden att ansvaret idag främst ligger hos respektive kommun. Han skriver också att styrelsen under året arbetar med frågan om och hur externa parter, som regionala organisationer samt lokala företag och föreningar, kan involveras i föreningens arbete.
Även detta är ett viktigt besked, men inte ett positivt sådant. Att boenden, företag, föreningar, pilgrimsvärdar och andra lokala aktörer beskrivs som “externa parter” visar hur långt förvaltningen har rört sig från idén om leden som ett levande samspel mellan offentlig grundstruktur och lokalt värdskap.
Det skiljer sig tydligt från en tidigare bärande tanke kring S:t Olavsleden: att den offentliga förvaltningen skulle säkra basen — framkomlighet, skyltning, säkerhet, rastplatser, toaletter, information och samordning — medan lokala aktörer längs leden skulle stå för mycket av livet, värdskapet, aktiviteterna och den praktiska utvecklingen. I den modellen är leden inte bara ett kommunalt förvaltningsobjekt. Den är ett sammanhängande pärlband av platser, människor, boenden, föreningar, företag och frivilliga insatser. Förvaltningens roll blir då att hålla strukturen på plats, så att det lokala engagemanget kan växa.
I ordförandens svar framträder i stället en annan modell. Kommunerna äger styrningen, föreningen har huvudansvaret, men dialogen med de lokala aktörerna filtreras främst genom respektive kommun. Det riskerar att göra leden mer administrerad än levande.
Sammantaget ger svaret ingen konkret plan för hur den fysiska leden ska rustas upp, ingen tydlig hantering av jävs- eller intressekonfliktsfrågan och ingen beslutad struktur för hur lokala aktörer ska få inflytande över ledens framtida utveckling. Det bekräftar snarare den centrala slutsatsen i denna granskning: att S:t Olavsleden fortfarande saknar en förvaltningsmodell som på allvar förankrar leden hos dem som faktiskt verkar längs den.

Kritiken kom inte heller bara från externa studier och förstudier. Den fanns också inifrån kretsen runt leden. Den 15 september 2022 skrev den blivande orförande för föreningen, då på Ånge kommun, i ett mejl till Slow Travel Sweden att han själv hade varit i kontakt med projektet:

“Jag har också hört mig för och varit i kontakt med projektet. Det var inte populärt att ställa frågor och ifrågasätta beslut då jag fått väldigt otrevliga svar från Putte. Det är för mig uppenbart att både struktur och kunskap saknas för att ta arbetet vidare.”

I samma mejl skrev den blivande ordförnaden att han skulle kalla ihop berörda kommuners kommundirektörer “för att lyfta leden till en mer strategisk nivå”. Samtidigt bad han Slow Travel Sweden att inte gå ut “för hårt” eftersom det enligt honom direkt hade blivit “väldigt spänt” mellan honom och Putte Eby.
Knappt en timme senare utvecklade han kritiken:

“I min konversation med Putte är det tydligt att han inte vill att man ska komma med frågor eller inspel. Jag upplever honom som stängd för förändring och särskilt när han avisar idéer med hänvisning till misslyckade vandringsledsprojekt som genomfördes på 70 och 80 talet. Det verkar helt enkelt vara hans sätt som gäller och alla andra är ointressanta.”

Samma mejl visar att kritiken inte bara gällde personkemi eller ett enskilt meningsutbyte. Han pekade också på bristande samordning och oklara kvalitetskrav längs leden. Han konstaterade att det inte verkade finnas några egentliga krav för att kalla sig pilgrimscenter, och skrev att det åtminstone borde finnas krav på öppettider och ett visst grundutbud, exempelvis möjlighet till boende, dusch och tvätt.
Detta är centralt. Här beskrivs inte bara en led med bristande fysisk infrastruktur. Här beskrivs också en projektkultur där frågor och alternativa inspel uppfattades som ovälkomna, där en kommunal företrädare ansåg att både struktur och kunskap saknades, och där även grundläggande kvalitetsfrågor kring pilgrimsservice tycks ha varit otydliga.
När den nuvarande förvaltningen i dag talar om boenden, företagare och föreningar som “externa parter” blir kontinuiteten svår att bortse från. Den lokala kunskap som både Mittuniversitetets studie och Leader-förstudien pekade ut som avgörande tycks fortfarande placeras vid sidan av den formella strukturen, i stället för att byggas in i själva förvaltningsmodellen.

Del 6: Gräsrotsengagemanget och den administrativa byråkratin

När gräsrötterna blev ett hot mot administrationen
När offentliga medel i mångmiljonklassen slussas in i regionala utvecklingsprojekt sker det ofta under parollen att medlen ska stötta lokalsamhället. En granskning av den praktiska verkställigheten kring S:t Olavsleden visar dock en administrativ struktur där de ursprungliga pionjärerna lämnades utanför inflytandet, och där fristående initiativ möttes av direkta byråkratiska motåtgärder från projektledningen. Precis som eldsjälarna i Mariagillet osynliggjordes och lämnades utanför maktstrukturen när miljonprojekten etablerades 2012, upprepades exakt samma mönster ett decennium senare.

Den skattefinansierade åsiktsövervakningen och rädslan för granskning
Vilka direktiv den upphandlade PR-byrån faktiskt arbetade efter, och hur projektledningen betraktade lokala initiativ, blottläggs i ett internt e-postmeddelande från den 21 februari 2023.
Mejlet är skrivet av den operativa projektledaren och adresserat till flera i styrelsen för den ekonomiska föreningen. I texten bekräftas svart på vitt vilket uppdrag kommunikationsbyrån haft. Projektledaren skriver: “… den kommunikationsbyrå som vi använd sedan 2013 — har också haft som uppdrag att hålla ett vakande öga så att det inte blir inlägg som handlar om t.ex. lokalpolitiska frågor etc.”
I samma mejl kommenterar projektledaren en fristående initiativtagare som tagit fram en oberoende enkät om S:t Olavsleden, en enkät som visade att ledningens arbete inte “stod högt i kurs”. Projektledaren varnar i mejlet för denna typ av engagemang och förklarar varför oberoende granskning är oönskad: “Vi har haft genom åren personer som haft synpunkter på hur vi jobbat och de har skapat oro och massa frågor om leden bl.a. till mig. Det är absolut inte vi behöver just nu.”
Anledningen till att lokal granskning och egna enkäter ansågs skapa problem förklaras av projektledaren själv i mejlets allra första mening: “I morgon får vi förhoppningsvis ett positivt besked om vår nya projektansökan.”
Fokus låg på att säkra nästa runda av offentliga miljoner. Kritiska frågor, oberoende undersökningar och lokala synpunkter riskerade att störa PR-fasaden, och därmed även finansieringen. Skattemedel användes därför till att betala kommunikationsbyrån för att hålla ett vakande öga på debatten och hålla “oron” borta.

Den oberoende förstudien och de snabba motåtgärderna
För att förstå händelseutvecklingen under våren 2023 måste man tydliggöra aktörernas roller. Den ideella föreningen Slow Travel Sweden bedrev vid denna tidpunkt en egen, oberoende förstudie. Inom ramen för detta arbete genomfördes kartläggande enkäter bland vandrare och aktörer längs leden och man planerade fysiska nätverksträffar.
Av rent praktiska och ekonomiska skäl beslutade Slow Travel Sweden att samarrangera en nätverksträff vid skidtunneln i Gällö tillsammans med projektet Destination X, eftersom dessa redan ordnade möten för besöksnäringen i Bräcke, hade tillgång till en lokal och kunde betala för förtäringen. Destination X var dock inget oberoende nätverk, utan ett projekt ägt av skidtunneln i Gällö. Detta specifika projekt var i sin tur bemannat av kommunalt anställda från Östersunds kommun som var nyutexaminerade från turistprogrammet på stadens universitet.
Att S:t Olavsledens centrala projektledning, även de baserade i Östersunds kommun, såg med skepsis på fristående initiativ framgår av dokumentationen. När nätverksträffen närmade sig utlöste detta omedelbara administrativa reaktioner, där ordet “oro” konsekvent kom att användas i skrift för att ifrågasätta Slow Travel Swedens arbete och motivera projektledningens eget deltagande.
Tidstämplad korrespondens från den 22 mars 2023 visar händelseförloppet: Klockan 12:33 skickade den kommunalt anställda representanten för projektet Destination X, ett besked till Slow Travel Swedens grundare om att S:t Olavsledens projektledare lagts till i arrangemanget: “Hej, Jag har haft kontakt med Putte... Det verkar ha uppstått oro på flera ställen kring hur mötet kommer att påverka samverkan framöver, så jag har nu pratat med Putte och som vill delta med en egen programpunkt...”
Klockan 14:06 svarade Slow Travel Swedens grundare och ifrågasatte förfarandet: “...vi tycker inte om vad som hände bakom ryggen på oss... Sedan kräver jag en förklaring på detta: ‘Det verkar ha uppstått oro på flera ställen...’ Du menar väl inte att insinuera att jag försöker skapa problem?”
Klockan 16:12 svarade Destination X igen, och bekräftade hur informationen inledningsvis hade vidarebefordrats från pastoratet, och att projektledaren därefter gått direkt via styrelseordföranden för det kommunala bolag i Bräcke som ägde skidtunneln: “För att förtydliga, jag kontaktade inte Putte på eget bevåg utan han tog kontakt med bolagets styrelseordförande efter att pastoratet skickat programtexten till honom... Ordförande Karin fick därmed en oro kring vad som hänt... Även jag blir orolig...”.

Åsiktsövervakning och rädslan för “egna agendor”
Att den centrala förvaltningen aktivt motarbetade fristående engagemang bekräftas i ett internt e-postmeddelande från den 21 februari 2023. I mejlet, som är skrivet av den operativa projektledaren till blivande nyckelpersoner i den ekonomiska föreningen, blottläggs vilket dolt uppdrag den skattefinansierade kommunikationsbyrån egentligen haft:

“Trampolin PR – den kommunikationsbyrå som vi använd sedan 2013 – har också haft som uppdrag att hålla ett vakande öga så att det inte blir inlägg som handlar om t.ex. lokalpolitiska frågor etc.”

I samma mejl kommenteras Slow Travel Swedens fristående enkät. Projektledaren beskriver oberoende frågor som något som historiskt sett skapat “oro och massa frågor” och slår fast att detta är något de “absolut inte behöver just nu”. Anledningen till denna aversion mot granskning förklaras i mejlets första mening: “I morgon får vi förhoppningsvis ett positivt besked om vår nya projektansökan.” Kritiska lokala frågor bedömdes därmed utgöra ett hot mot möjligheten till nya skattemiljoner.
Denna interna noja över att förlora kontrollen övergick snart i öppen konfrontation. Inför en planerad nätverksträff hade arrangörerna bakom förstudien formulerat inbjudningsaffischer med uppmaningen: “Nu ska vi göra S:t Olavsleden vår”. Syftet var att bjuda in bygdens folk och lokala entreprenörer för att skapa en känsla av ägarskap.
En bevarad ljudupptagning från ett efterföljande Zoom-möte visar dock hur projektledaren valde att tolka denna inkluderande uppmaning som ett direkt hot. I inspelningen framgår det att han på eget bevåg hade kontaktat finansiären LEADER för att undersöka den fristående initiativtagarens status, och han upprepar där exakt samma narrativ om “oro” som i mejlet till styrelsen:

Putte: Jag har pratat med Leader och de har inte beviljat någon förstudie.
Joanna: Har du pratat med Leader om oss?
Putte: Ja, det är klart! För när jag får en inbjudan där det står nu ska vi ta över leden... Joanna: Du har inte fått någon inbjudan.
Putte: Nej precis och det är ju märkligt. [...] När jag ser att jag får en inbjudan där det står att vi ska ta över S:t Olavsleden då blir jag lite orolig. Och då, och då är jag orolig. Jag har... det är inte första gången att det dyker upp personer som har en helt egen agenda.
Joanna: Ursäkta! Vem har sagt ta över?!
Putte: Nu ska vi göra S:t Olavsleden vår.
Joanna: Ja, kommunernas. Det handlar om att engagera befolkningen. Bygdens människor.

När denna feltolkning bemöttes, skiftade diskussionen till att handla om de oberoende enkäter som initiativtagarna genomfört. Projektledaren ifrågasatte att man skickat ut enkäter “med hjälp av våra Facebookgrupper”.
Denna ordväxling, och projektledarens anklagelse om att det “inte är första gången det dyker upp personer som har en helt egen agenda”, blottlägger en central problematik. Uttalandet bekräftar det mönster han själv beskrev i sitt interna mejl till styrelsen: att det genom åren har funnits flera andra personer och aktörer som velat engagera sig eller haft synpunkter kring leden, vilket av förvaltningen konsekvent stämplats som ett “problem” som skapat “oro”. Den kommunala projektledningen betraktade därmed bevisligen inte bara oberoende gräsrötter som ett hot med en “egen agenda” – man betraktade även de gemensamma digitala forumen för vandrare som sin exklusiva egendom.

Möteskrocken i Åre och det inställda evenemanget
Teorin i Zoom-rummet omsattes snart i praktisk handling. Inom ramen för sin förstudie hade de fristående aktörerna i Slow Travel Sweden planerat en öppen samverkansträff i församlingshemmet i Duved i slutet av maj 2023. Att mötet förlades till församlingshemmet var en tydlig markering om att initiativet hade kyrkans lokala förankring och stöd. Helt utan föregående samordning valde det officiella Interreg-projektets ledning därefter att förlägga ett eget informationsmöte i grannbyn Undersåker, dagen efter det planerade mötet i Duved.
Arrangörerna bakom förstudien drog den ekonomiska slutsatsen att lokala företagare sannolikt skulle prioritera projektledningens möte, varför träffen i församlingshemmet i Duved ställdes in. För eldsjälarna i Slow Travel Sweden, som rest till Åre på egen bekostnad, innebar detta istället att de genomförde möten direkt hos lokala aktörer längs sträckan för att samla in data till förstudien.
När det officiella miljonprojektet därefter skulle hålla sitt informationsmöte i Undersåker, tvingades projektledningen ställa in arrangemanget på grund av för få anmälda deltagare. Cirkeln var därmed sluten. Precis som Mariagillet på egen hand fick röja och markera leden långt innan miljonerna kom, var det ett decennium senare de oberoende aktörerna i förstudien som stannade längs vägarna för att etablera kontakt med näringsidkarna. Och medan detta oavlönade fotarbete utfördes, fick miljonprojektets företrädare ställa in sitt eget möte på grund av bristande lokalt intresse.

Del 7: “Utveckling på pappret” och den orealiserade cykelinvesteringen

Skötselmanualerna och dubbelfaktureringen
Att skattemedel i regionala utvecklingsprojekt omsätts i digitala mätetal och utredningar i stället för fysisk infrastruktur benämns inom forskningen som “utveckling på pappret”. I S:t Olavsledens slutrapporter lyfts skapandet av ett “nytt strukturkapital” stolt fram, däribland dokument som benämns “Ny Kvalitetsstandard inklusive skötselinstruktion” och “Ny Mall för skötselplan”.
Dessa styrdokument bygger i själva verket på det “Nationella ramverk för vandringsleder” som den statliga myndigheten Naturvårdsverket tillhandahåller. Syftet med detta statliga ramverk är att leder över hela landet ska kunna dela på materialet kostnadsfritt för att standardisera arbetet och spara skattemedel. Granskningen av projektens ekonomisystem visar dock hur paketeringen av detta gratismaterial genererade dubbla utgifter som fakturerades till två oberoende myndigheter.
Den processledare som togs in kvitterade ut över 300 000 kronor från Naturvårdsverket enbart under 2024 för att implementera ramverket och agera “processansvarig”. Samtidigt fakturerade hon Interreg-projektet för snarlik processledning avseende exakt samma förvaltningsorganisation. Exakt samma mönster återfinns för projektets PR-byrå. I slutredovisningen till Naturvårdsverket uppgavs att medlen gått till “uppdatering av skötselplan” via PR-byrån. I Interreg-projektets huvudbok återfinns därefter en faktura där samma PR-byrå debiterar skattebetalarna för “Formgivning uppdatering av Skötselinstruktion”.
Skattebetalarna fick därmed, via två oberoende myndigheter, dubbelfinansiera konsulternas paketering av statens eget gratismaterial. Samtidigt som hundratusentals kronor lades på formgivning och processledning av teoretiska skötselmanualer, saknade den fysiska pilgrimsleden grundläggande faciliteter som toaletter. Denna administrativa hantering är inte ett enskilt lokalt misstag. Förloppet utgör i stället ett exakt, empiriskt exempel på den typ av administrativ överimplementering (gold-plating) som Mario Draghis rapport till EU-kommissionen uttryckligen varnar för. Det demonstrerar hur den byråkratin absorberar medel genom att producera formella dokument, helt skilda från de fysiska investeringar som leden i praktiken krävde.

Cykelinvesteringen som stannade på pappret
Mekanismen bakom hur fysisk infrastruktur omvandlas till byråkrati illustreras tydligast i projektets cykelsatsning. I den ursprungliga ansökan begärde, och beviljades, projektledningen en budget på 1 000 000 kronor för aktiviteten “Möjliggöra cykelturism längs S:t Olavsleden”. Projektledningen garanterade finansiärerna att miljonbudgeten skulle användas till att förbättra de fysiska logistiklösningarna, bygga uthyrningsstationer, anlägga service- och underhållsdepåer, samt etablera ett praktiskt system för att kunna “hämta och lämna cyklar längs hela leden”.
Dokumentationen över utfallet visar dock att inga fysiska underhållsdepåer eller fungerande logistiksystem för envägsuthyrning av cyklar någonsin färdigställdes längs leden. Av de redovisade utgifterna framgår det att miljonbudgeten i huvudsak absorberades av byråkrati och representation. Skattemedlen finansierade bland annat framtagandet av en teoretisk “arbetsplan” i samarbete med Näringslivsbolaget i Sundsvall, konferensresor till Motala, samt flygresor för projektledningen till en cykelmässa (Fiets en Wandelbeurs) i Nederländerna. Vidare fakturerade PR-byrån projektet för att skriva ett “Reportage cykel”. Samtidigt som projektledningen flög till mässor i Europa och köpte in PR-reportage för skattemedel, lämnades den fysiska leden helt utan den utlovade infrastrukturen. Efter att en miljon kronor förbrukats med det uttryckliga syftet att möjliggöra cykelturism, saknas fortfarande de uthyrningsstationer och underhållsdepåer som krävdes för att besökare i praktiken skulle kunna hyra en cykel i Selånger och återlämna den i Trondheim.

Skogsröjning bokförd som näringslivsutveckling
Den administrativa prioriteringen av “mjuka” nätverksvärden framför fysiskt skogsarbete framträder även i hur utgifterna på marken har konterats. En granskning av huvudboken visar en faktura på 41 840 kronor. Fakturans specifikation är glasklar och avser fysiskt underhåll: “Arbete och material röjning, spångning, skyltning mm”. Enligt projektets regelverk ska detta arbete konteras under den avsedda koden för Fysisk infrastruktur (Aktivitet 8004). Transaktionsöversikten visar i stället att projektledningen valde att omklassificera fakturan. Utgiften för att kapa sly och lägga ut träspänger bokfördes i stället under Aktivitet 8002 – “Besöksnäringsutveckling/ Näringslivsutveckling”.
Genom denna kontering kunde den centrala förvaltningen redovisa för finansiärerna att skattemedel framgångsrikt investerats i strategisk företagsutveckling. Samtidigt som projektledningen på pappret rapporterade in mjuka, strategiska nätverksvärden, bestod den faktiska insatsen i verkligheten av att en lokal entreprenör med handkraft röjde sly och bar ut träspänger i skogen. Denna administrativa omvandling av fysiskt grovjobb till teoretisk näringslivsutveckling döljer den reella bristen på infrastrukturinvesteringar för granskande myndigheter.

Skalstuguvägen: Den tysta räddningen och den osynliga infrastrukturen
Den långa asfaltssträckan längs Skalstuguvägen, mellan Duved och den norska gränsen, har historiskt varit S:t Olavsledens farligaste och mest utskällda flaskhals. Vandrare har i åratal larmat om att de tvingats gå nästan fyra mil på hårt trafikerad väg. Denna livsfarliga infrastruktur var inte det nuvarande projektets fel, utan ett nedärvt och kostsamt dilemma: hur flyttar man mil av led i obygd utan enorma anläggningspengar?
Under det senaste Interreg-projektet lyckades man i sista stund faktiskt lösa detta problem och dra om leden bort från det värsta asfaltspartiet. Detta är utan tvekan en av de enskilt viktigaste och mest konkreta säkerhetsåtgärderna som genomförts för vandraren. Men sättet på vilket det finansierades, och den totala tystnaden efteråt, belyser exakt de strukturella märkligheter som präglat projektets förvaltning.
För det första visar den ekonomiska redovisningen en kreativ bokföringsakrobatik. För att utreda och planera den nya dragningen kring Tännforsen och Skalstuguvägen hyrdes en konsult in. Trots att arbetet i allra högsta grad handlade om fysisk ledutveckling, bokfördes dessa massiva konsultfakturor, på hundratusentals kronor, konsekvent i projektets huvudbok under aktiviteten “Näringslivsutveckling” istället för på kontot för fysisk infrastruktur.
För det andra krävdes det privata krafter för att få jobbet gjort på marken. För att realisera omdragningen rent fysiskt klev Skalstugans stiftelse in. Det var genom dem, och deras underleverantörer, som det tunga grovjobbet utfördes: vindfällen röjdes, nya spänger byggdes över blötmarkerna och skyltar kom på plats i det väglösa landet. Stiftelsens insatser var helt avgörande för att leda om vandraren från bilvägen.
Men det mest absurda i denna historia är projektets kommunikativa haveri. Man har alltså, med hjälp av en stiftelse och konsulter, lyckats åtgärda ledens kanske största säkerhetsproblem. Ändå har denna massiva fysiska framgång knappt nämnts i projektets officiella kanaler. Samtidigt som projektet betalade PR-byrån miljontals kronor av skattebetalarnas pengar för att producera livesändningar, “storytelling” och tillrättalagda Instagram-bilder för den utländska marknaden, lyste informationen om den nya, säkra sträckningen med sin frånvaro.
Den skattefinansierade PR-apparaten har uppenbarligen varit så fokuserad på att sälja in en paketerad illusion av “Skandinaviens svar på El Camino” att man helt missat att kommunicera de verkliga, fysiska förbättringar som genomförts. Miljonprojektet löste till slut asfaltsdilemmat, men lät det förbli en väl bevarad hemlighet.

Digital räckvidd som projektmål och citatmaskinen
Att den nya sträckningen förbi Skalstuguvägen inte kommunicerades i ledens egna kanaler följer en dokumenterad kommunikationsstrategi. Slutrapporterna från den första projektperioden 2019 till 2022 visar att verksamhetens resultat primärt redovisades i medial räckvidd. Det står därmed klart att medial framgång och digital spridning överordnades den fysiska leden och de faktiska vandrare som befann sig på den.
I de officiella projektmålen var indikatorer som “40 artiklar i dagspress” fastställda. Vid periodens slut 2022 presenterades projektets utfall för finansiärerna i digitala mätetal. Redovisningen uppvisade bland annat 21 000 filmvisningar samt ökad räckvidd och fler följare i sociala medier. I utvärderingen av kommunikationsstrategin konstateras uttryckligen varför vissa typer av inlägg prioriterades: ”Vi ser att filmer, citat och vackra bilder ger flest gilla-markeringar”. Projektmedel finansierade därefter spridning av citat och naturbilder, och pressklipp från bland annat National Geographic bifogades i redovisningen till finansiärerna.
De redovisade digitala mätetalen från 2019 till 2022 godkändes och låg till grund för att bevilja samma projektledning nya offentliga medel för det efterföljande Interregprojektet 2023 till 2026. Detta genomfördes trots att det fastställda målet om 3 000 vandrare inte nåddes, utan utfallet stannade på omkring 1 500 till 1 800 personer. Den uppmätta digitala räckvidden trumfade därmed det uteblivna fysiska resultatet, och praktisk information om exempelvis säkrare vägdragningar fick stå tillbaka för innehåll som genererade engagemang i sociala medier.

Den verkliga och oavlönade marknadsföringen
Kontrasten mellan denna inköpta digitala strategi och verklighetens organiska marknadsföring blir total när vi tittar på hur leden faktiskt säljs in allra bäst. Samtidigt som det svenska projektet betalade 3,8 miljoner kronor till en PR-byrå för att bygga räckvidd, och öronmärkte miljontals kronor för regisserade visningsresor för utländska influencers och journalister, skapas den överlägset mest effektiva marknadsföringen helt gratis av verklighetens egna vandrare.
När en av sommarens pilgrimer delar en ärlig och oavlönad uppdatering direkt från gränsfjällen, genererar inlägget omedelbart genuin värme, nostalgi från tidigare vandrare och internationella reaktioner i ledens eget forum. I kommentarsfältet dyker exempelvis en amerikansk vandrare upp. Det är en person som tidigare har vittnat om svåra brister i den svenska logistiken och infrastrukturen, men som nu minns just denna naturupplevelse som en av sina absoluta favoritdagar. Detta bevisar i grunden kärnan i granskningen. Ledens natur är fantastisk i sig själv, det är den svenska byråkratins förmåga att leverera fungerande grundförutsättningar runt omkring den som är ett misslyckande.
I dessa oavlönade och genuint säljande kommentarsfält blir det också smärtsamt tydligt vilka som faktiskt finns där för vandrarna på marken. Här lyser den svenska projektledningen, trots sina väl tilltagna PR-miljoner, ofta med sin frånvaro. I stället är det dedikerade och verksamhetsnära aktörer, som det norska Pilegrimssenter Stiklestad, som kliver in, engagerar sig och tackar vandrarna för att de delar med sig av sina upplevelser. Samtidigt som de svenska skattemiljonerna försvann in i den administrativa apparaten är det i slutändan verklighetens pilgrimer och de lokala eldsjälarna längs vägen som står för både marknadsföringen och det äkta värdskapet.

Del 8: Osubstansierad statistik, avvisad expertis och tystnadskultur

Rädslan för data och 15 000 gästnätter utan empiriskt stöd
För att bygga upp och objektivt utvärdera en internationell destination krävs grunddata. En granskning av projektens slutrapporter visar dock att det saknas systematisk datainsamling över antalet vandrare, beläggning på boenden och mätbar avkastning på de mångmiljonbelopp som lagts på marknadsföring. Projektets egen externa utvärderare konstaterade krasst att ledningen stirrat sig blinda på digital PR, och varnade för att det inte räcker med att räkna klick på hemsidor och artiklar, utan att man måste räkna de faktiska fysiska besökarna på leden. Samtidigt slås det fast i interna underlag att “det finns ingen statistik vad gäller boendena”.
I stället för faktiska mätningar via det dyra digitala system man köpt in för att räkna vandrare, har ledningen baserat sin officiella rapportering till myndigheterna på vad de själva skriftligt kallar sin “bästa beräkning” – en gissning om att cirka 1 000 personer vandrat leden. Utifrån detta antagande kalkylerades sedan 15 000 gästnätter fram, baserat på att varje vandrare i snitt uppskattas vara ute i 15 dagar. Detta är en matematisk ekvation helt utan empiriskt stöd som dessutom lutar sig mot en hög grad av obevisad fricamping i skogarna, nätter som inte genererar en enda krona i tillväxt för de lokala entreprenörerna.
Kontrasten blir brutal: samtidigt som miljonprojektet helt saknade koll på siffrorna, fördes den enda existerande, systematiska statistiken på privat initiativ. Från sin veranda i Gisselåsen bokförde eldsjälen Tommy Nordvall den enda trovärdiga besöksdatan. När han i lokalpressen kommenterade de nya projektmiljonerna som tilldelats leden, formulerade han ovetandes en exakt sammanfattning av vad gräsrötterna egentligen behövde: “Nu ska det satsas 15 miljoner kronor på leden. Hoppas de inte läggs på utredningar och konsulter utan på sådant som pilgrimerna vill ha, som rastplatser och bänkar”.
Men Tommys vädjan ignorerades. Det råder i stället en djup diskrepans mellan projektets prioriteringar och den empiriska verkligheten. När projektledningen och lokalpressen i slutet av juni 2026 okritiskt firar sina fiktiva “1800 vandrare” och sina digitala räckviddsmål, går verklighetens pilgrimer ensamma över fjället. En vandrare som precis korsat gränsen in i Norge under brinnande högsäsong konstaterar krasst i ledens egen Facebookgrupp: “Jag är ensam här precis som jag varit mesta delen av vägen”. Hon hyllar tystnaden, gräset under fötterna och de gamla stenvalvsbroarna från 1835.
Hennes vittnesmål är den ultimata domen över den skattefinansierade projektindustrin. Leden är fantastisk och bär på en tusenårig historia. Men den upplevelsen skapades inte av PR-konsulter i Östersund för 3,8 miljoner kronor. De stenvalvsbroar hon beundrar inventerades och skyltades i själva verket upp av oavlönade eldsjälar i den lokala föreningen Mariagillet. Tommys farhåga blev alltså besannad: miljonerna lades på utredningar och att skapa en digital framgångssaga – medan verklighetens pilgrim i tysthet vandrar vidare, helt ensam över kalfjället.

Löftet till EU och den avvisade hållbarhetsplanen
När projektledningen ansökte om nya miljoner för Interreg-projektet (2023–2026) valde Östersunds kommun att kryssa “Nej” på frågan om de avsåg att använda sig av extern, professionell utvärdering i projektet. För att kompensera för denna bristande oberoende insyn gav man finansiärerna ett skriftligt löfte: “Projektet kommer i nära samarbete med universiteten uppmuntra till att S:t Olavsleden är ett ämne för studenter till examensarbete”.
Våren 2024 erbjöds projektledningen just detta. En oberoende hållbarhetsplan presenterades för projektet, framtagen som ett skarpt granskningscase inom en yrkeshögskoleutbildning vid Båstad Akademi av en GSTC-certifierad expert. Planen erbjöd en konkret, framtidssäkrad strategi som kombinerade Naturvårdsverkets ramverk med det globala ramverket GSTC (Global Sustainable Tourism Council). Dokumentationen visar dock att den faktiska hanteringen avvek från Interreg-projektets skriftliga löfte om att integrera studentarbeten. Eftersom en evidensbaserad plan förutsatte tillgång till empirisk besöksstatistik, en datainsamling som enligt ledningens föregående slutrapport saknades och i stället utgjordes av uppskattningar, realiserades aldrig samarbetet. Istället för att tillhandahålla underlag och tillvarata det kostnadsfria expertarbetet, ifrågasattes initiativet muntligen. Under ett telefonsamtal avfärdade projektsamordnaren arbetet med den ofiltrerade motfrågan: “Det är väldigt märkligt att du gör det här, varför gör du det?”.

Enkätens avslöjande och den administrativa tystnadskulturen
För att komma runt projektledningens vägran att dela med sig av statistik skapades i stället en oberoende enkät, riktad direkt till företagarna längs leden för att kartlägga deras faktiska hållbarhetsstatus. Omständigheterna kring distributionen blottlägger en utbredd administrativ tystnadskultur. Av en dokumenterad oro för att utsättas för repressalier från den centrala projektledningen om man ifrågasatte deras arbete, vågade initiativtagarna initialt endast skicka ut enkäten till ett fåtal utvalda företagare längs leden i tre kommuner: Sundsvall, Ånge och Bräcke.
Svaren från de lokala entreprenörerna blev ett förödande facit för projektledningens fasad. Företagarna vittnade öppet om att de saknade hållbarhetspolicys, men uppgav uteslutande att de gärna ville vara med och bygga ledens hållbarhet med svar som “Ja”, “Absolut, vi vill vara med” och “Låter spännande”. Gräsrötterna ute i glesbygden bad om exakt de verktyg som miljonprojektet formellt sett hade finansierats för att leverera, men som ledningen blockerade.

De tre chefstitlarna och den byråkratiska lojaliteten
När makthavarna i de berörda kommunerna kontaktades för att uppmärksammas på bristen på statistik och det uteblivna stödet till företagarna, aktiverades de administrativa försvarsmekanismerna i sin allra renaste form. Dokumentationen visar att en och samma person i Ånge kommun samtidigt innehade tre befattningar: fritidschef, kulturchef och turistchef. Personen som ensam bar det formella, samlade ansvaret för kommunens besöksnäring valde i detta läge att skriftligen definiera sig själv som en maktlös tjänsteman. Istället för att välkomna det gratis expertstödet eller stötta de egna lokala företagarna, avvisade turistchefen all kritik med en direkt hänvisning till hierarkisk lojalitet. Han klargjorde i ett e-postmeddelande att han “inte som tjänsteman i Ånge Kommun kan stå bakom det”, med den enda motiveringen att “vi är en del av projektet och Mattias är ordförande i Ledorganisationen”. Turistchefen valde därmed öppet att prioritera byråkratisk lojalitet med SOFEK:s ordförande framför sitt uttryckliga uppdrag att utveckla den lokala näringen.

Den interna resursfördelningen och nätverksresorna
När den lokala besöksnäringens egna digitala initiativ blockerades och den fysiska infrastrukturen lämnades underfinansierad, uppstår den logiska frågan: Hur prioriterade den centrala ledningen sina egna aktiviteter när de nya EU-miljonerna beviljades? Den ekonomiska redovisningen från övergången mellan projekten blottlägger ett tydligt mönster för hur nätverksresor och intern kompetensutveckling värderades.

De underkända Norgeresorna och entreprenörerna som alibi
Att projektmedel från det nya Interreg-projektet omedelbart användes för att finansiera en gränsöverskridande nätverksresa med chartrad buss är en direkt förlängning av en tidigare konflikt med den statliga finansiären Tillväxtverket. Redan under det föregående Tillväxtverket-projektet hade projektledningen genomfört studieresor över gränsen till Norge. Vid detta första tillfälle bestod resesällskapet av faktiska lokala företagare. Enligt projektledaren krävdes det att de svenska entreprenörerna fysiskt besökte Stiklestad och Trondheim för att de skulle kunna bygga upp “storytelling” och bedriva ett gott värdskap på hemmaplan. Den statliga granskningen satte dock stopp för detta och underkände utlandskostnaderna, vilket dokumenterades av projektledaren som en “extrem energitjuv” i en delrapport till Tillvätverket.
Den ekonomiska redovisningen från det efterföljande Interreg-projektet visar hur projektledningen agerade för att kringgå denna tidigare begränsning, och hur målgruppen för resorna då förändrades. I oktober 2023 chartrades återigen en buss för 35 000 kronor för en tredagarsresa. Syftet uppgavs formellt vara detsamma som tidigare: nätverksbyggande över gränsen för ledens entreprenörer.
Den ekonomiska dokumentationen från resans inledande etapp på hotell i Sundsvall, en svensk logi- och restaurangnota på 24 102 kronor – avslöjar dock exakt vilka individer den svenska projektledningen prioriterade att bekosta. Den gästlista som finansierades av de svenska projektmedlen saknade helt lokala småföretagare. I stället användes den svenska projektbudgeten här exklusivt för att betala hotellrum och en tvårättersmiddag för 23 specifika personer: projektets egen ledning, norska lokalpolitiker från bland annat Frosta, Malvik och Stjørdal, samt representanter från de regionala pilgrimscentren. Huruvida lokala entreprenörer deltog under kvällen i Sundsvall på egen bekostnad eller via norska medel framgår inte av den svenska redovisningen. Det som kan fastslås är att glesbygdens entreprenörer här i den svenska bokföringen reducerades till ett administrativt alibi för att finansiera en gränsöverskridande studieresa för den inre kretsen. Nätverksresan kulminerade därefter under lördagen den 21 oktober, när sällskapen slutligen sammanstrålade på konferensanläggningen Wången i Alsen. Här inkluderades den breda gruppen av lokala aktörer i den svenska projektnotan. Den ekonomiska redovisningen visar att projektet nu bekostade hel- och halvpension samt logi för 61 personer, till en kostnad av drygt 93 600 kronor. Fakturaspecifikationen avslöjar att boendet i stor utsträckning bestod av dubbelrum och stugor. Genom att tillåta att enskilda verksamheter skickade stora delegationer kostnadsfritt, förvandlades den skattefinansierade nätverksträffen i praktiken till en all-inclusive helg.
För att underhålla sällskapet räckte det inte med den interna kompetensen, utan två externa konsulter anlitades. Den ena köptes in för att hålla en “inspirationsföreläsning” om destinationsutveckling och fakturerade 25 000 kronor netto för sin medverkan. Samma dag fakturerade ytterligare en konsult drygt 25 000 kronor netto för ett andra inspirationspass. Tillsammans kostade enbart dessa två framträdanden skattebetalarna över 50 000 kronor.* Det var här Slow Travel Sweden hade erbjudit att presentera sina enkäter.
Den mest anmärkningsvärda detaljen från vistelsen på Wången rör dock hanteringen av projektmedlen för privata nöjen. Fakturan från anläggningen inkluderade inköp av starköl (”4 st Öl klass 3”). När detta upptäcktes internt slog kommunens ekonomiansvarige larm i systemet och påpekade att projektet inte kunde ta kostnaden för ölen.
Vad som formellt rapporterades in och finansierades som nätverksbyggande för glesbygdens entreprenörer, resulterade därmed i en rullande och exklusiv konferensresa som i hög utsträckning kom den egna politiska och administrativa kretsen till del. Den ekonomiska slutredovisningen för denna helg i projektets huvudbok summerar prioriteringarna:

• Wången AB: 93 635 kronor för logi, halvpension och konferenslokal

• Externa föreläsningar: 63 189 kronor (för två externa konsulter)

• Svensk busscharter: 38 810 kronor (inklusive moms)

• Hotell, Sundsvall: 24 102 kronor

• Guidning och fika: Över 5 000 kronor för den norska bussen

Interna konferenser på Fjällsätra och i Bräcke
Utöver de gränsöverskridande nätverksresorna allokerades betydande projektmedel och konsultarvoden till interna sammankomster för den egna förvaltningsorganisationen. Den ekonomiska redovisningen från januari 2024 visar att projektledningen under en och samma vecka genomförde två på varandra följande hotellkonferenser.
Den 16–17 januari finansierades en tvådagars workshop på Jämtkrogen i Bräcke till en kostnad av drygt 16 000 kronor, inriktad på den nya ekonomiska föreningens (SOFEK) förvaltning. Dagen därpå, den 18–19 januari, förflyttade sig representanter för medlemskommunerna till Åre Fjällsätra i Undersåker för ytterligare en tvådagarskonferens för närmare 15 000 kronor, innehållande logi, konferensrum och middagar.
Samtidigt som de sex svenska kommunerna betalade in 90 000 kronor i egna medlemsavgifter för att bygga upp den ekonomiska föreningens kassa för hela året, användes alltså över 30 000 kronor av projektets skattemedel under en enda vecka till att bekosta hotellvistelser för företrädarna själva. Flera av de tjänstemän som deltog i dessa projektfinansierade utbildningar bytte kort därefter arbetsgivare och lämnade sina positioner. Den kompetensutveckling som finansierats via projektet följde därmed med individerna till andra arbetsplatser, samtidigt som den förening de satts att förvalta lämnades med en dokumenterad insikt om att kassan inte räckte för löpande drift.

Den skattefinansierade inbjudan och byråkratins dolda kod
Höstkonferensen på Åre Fjällsätra den 30 september till 1 oktober 2024 finansierades formellt genom offentliga medel från Naturvårdsverkets utvecklingsprojekt. I den officiella inbjudan, som administrerades av projektsamordnaren, definierades målgruppen på ett sätt som utåt sett framstod som brett och inkluderande. Förutom den ekonomiska föreningens styrelse angavs det uttryckligen att inbjudan gällde “övriga intressenter inom fritid/turism/destinationsutveckling i respektive kommun”.
Det var med utgångspunkt i denna officiella formulering som en destinationsutvecklare vid Sundsvalls kommun den 27 augusti vidarebefordrade inbjudan till Slow Travel Sweden som stått bakom den LEADER-finansierade förstudie. Tjänstemannen i Sundsvall tolkade den skrivna målgruppen exakt så som den var formulerad och bedömde att agendan var relevant för det lokala näringslivet.
När Slow Travel Sweden anmälde sitt intresse blottlades dock klyftan mellan projektets offentliga dokument och dess interna maktstruktur. I ett e-postmeddelande den 2 september 2024 underkändes den breda tolkningen av den ekonomiska föreningens ordförande. Han klargjorde att formuleringen “i respektive kommun” uteslutande var avsedd för interna kommunanställda. Trots att inbjudan, som finansierats av Naturvårdsverket för att organisera leden, explicit öppnade för “övriga intressenter” inom turism och destinationsutveckling, stängdes dörren för det lokala näringslivet med ordförandens ord: “Inga utomstående aktörer är inbjudna till detta möte”.

Oberoende datainsamling som “motarbetande”
Samma e-posttråd visar även hur den officiella förvaltningsorganisationen ställde sig till fristående datainsamling. I skriftväxlingen framgår det att Ånge kommuns dåvarande turistchef, hade informerat initativtagarna till enkäterna om att deras arbete ansågs “aktivt motarbeta S:t Olavsleden”.
Den explicita och enda angivna orsaken till denna anklagelse var att de, inom ramen för sin förstudie, hade publicerat en oberoende enkät i ledens Facebook-grupp för att samla in underlag och statistik direkt från pilgrimerna. Att fråga vandrarna om deras upplevelser betraktades formellt av turistchefen som ett sabotage mot leden.
När initiativtagarna vände sig till den ekonomiska föreningens ordförande för att få ett klargörande kring anklagelsen, valde ordföranden att inte hantera frågan i sak. I stället för att adressera varför en kommunal turistchef ifrågasätter dem för att de samlar in besöksstatistik, avfärdade ordföranden händelsen skriftligen som “personliga relationer”. Han avslutade ärendet med att hänvisa dem tillbaka till kommunen om de ansåg att tjänstepersonen agerat felaktigt.

Del 9: Landsbygdens tomma löften och den förflyttade reskassan

Pandemin och omfördelningen av budgeten
När restriktioner infördes under pandemin uteblev den utländska målgruppen. Samtidigt medförde pandemin en kraftig ökning av den inhemska turismen, vilket ledde till ett ökat fysiskt tryck på naturen och ett framtvingat behov av fungerande infrastruktur – såsom spänger, soptömning och torrdass – längs landets leder.
Med inställda mässor och utlandsresor fanns ett outnyttjat utrymme på projektkontot att omfördela. Den 19 februari 2021 skickade projektledningen in en begäran om ett formellt ändringsbeslut till Tillväxtverket, där man konstaterade att det fanns en outnyttjad budgetpost på 1,2 miljoner kronor på resekontot.
I stället för att allokera dessa medel till fysisk infrastruktur för de inhemska vandrarna, begärde projektledningen att få flytta beloppet för att förlänga projektets slutdatum med sex månader. Av de 1,2 miljonerna flyttades 589 795 kronor till kostnadsslaget “Externa tjänster”, vilket möjliggjorde fortsatt upphandling av PR-byrån. Ytterligare 250 000 kronor styrdes över till posten “Lön” för att täcka den egna personalen i Östersund. Skattemedlen användes därefter bland annat till en digital “Pilgrimsstafett” på sociala medier.

Den kommunala lönebankomaten
En granskning av transaktionerna i projektets huvudbok avslöjar att miljonbudgeten i stor utsträckning har fungerat som en intern personalkassa. I stället för att resurserna gick till att bygga den fysiska leden, visar bokföringen omfattande interna “löneomföringar”. Stora belopp från EU-projektet flyttades över för att täcka grundlönerna för ordinarie kommunala chefer och tjänstemän inne i Östersund.
Att använda projektmedel på detta sätt går rakt emot grundtanken med de europeiska strukturfonderna. I en granskning från Europeiska revisionsrätten (ECA, Särskild rapport 10/2022) riktas skarp kritik mot exakt detta beteende. Revisionsrätten varnar uttryckligen för att offentliga medel alltför ofta blir en kassa för att finansiera kommuners ordinarie drift och personal, i stället för att skapa riktig lokal utveckling. När projektledningen för S:t Olavsleden slussar projektmiljoner för att betala sina egna löner, illustrerar de i praktiken exakt den systemproblematik som Revisionsrätten varnar för.

Dubblerade utgifter och mässresor till Holland
När resandet återupptogs riktades marknadsföringsresurserna återigen utomlands. Dokumentationen visar att projektet anlitade och betalade en nederländsk konsult på plats i Holland. Trots att denna inhemska expert bevisligen fanns på plats och fakturerade projektet för sitt mässdeltagande i Utrecht, valde projektledningen att dessutom flyga ner den svenska projektsamordnaren till exakt samma mässor under både 2024 och 2025.
Fakturorna visar att skattebetalarna belastades med över 9 700 kronor (2024) respektive 10 000 kronor (2025) per tillfälle för SAS-flyg, flygtaxi och boende på det fyrstjärniga hotellet NH Utrecht för den kommunala samordnaren. Länsstyrelsen tvingades i ett utbetalningsbeslut underkänna och stryka en av dessa mässresor till Nederländerna, efter att den centrala förvaltningen felaktigt försökt få ersättning för samma resa två gånger.

Del 10: Besöksprognoserna och de identifierade strukturella bristerna

Besöksprognoserna som en tickande sanitär riskfaktor
Projektets officiella målsättning, som löpande kommunicerats till finansiärerna, är att 10 000 internationella pilgrimer årligen ska vandra leden till jubileumsåret 2030. Statistiska beräkningar (normalfördelningskurvor) över ledens logistiska flöden under den korta sommarsäsongen visar vad detta volymmål innebär i praktiken: över 3 200 personer kommer att befinna sig på leden samtidigt kring den 1 augusti. Utslaget på ledens 28 etapper kräver detta i genomsnitt 115 bäddar per etapp, varje natt.
När denna matematiska volym ställs i direkt kontrast till ledens faktiska infrastruktur, förvandlas PR-målen omedelbart till en akut hälsorisk. En granskning av den nuvarande servicestrukturen visar att majoriteten av de boenden som ska hantera dessa volymer saknar nödvändiga serveringstillstånd. Samtidigt visar den kvantitativa datan från aktörsenkäten att samtliga tillfrågade verksamheter (11 av 11) hanterar mat åt gästerna. Detta innebär att mat i stor skala kommer att beredas av aktörer som saknar lagstadgad livsmedelshygienisk utbildning (HACCP), och vandrare erbjuds ofta dryck från privata brunnar som saknar godkända mikrobiologiska vattenprover.
Under hösten 2023 genomfördes en oberoende kontroll där en lista över ledens aktörer i två av kommunerna skickades till miljö- och livsmedelskontoren med en förfrågan om huruvida dessa var registrerade. Svaret blottlade ett massivt systemfel: hela 85 procent av verksamheterna på listan var oregistrerade. Den centrala projektledningen och näringslivskontoren informerades därefter om detta och den utbredda bristen på regelefterlevnad, utan att specifika entreprenörer pekades ut.
En uppföljning i juni 2026 visar dock att ingenting har hänt; de verksamheter som var oregistrerade 2023 är det fortfarande. Det står därmed klart att denna fundamentala säkerhetsfråga konsekvent har nedprioriterats av projektledningen. Att fånga upp denna varningssignal och erbjuda de lokala aktörerna hjälp med registrering och lagstadgad HACCP-utbildning borde ha varit en fullkomligt given del av projektets miljonbudget för “näringslivsutveckling”, i stället för att lämna både entreprenörer och vandrare med en tickande sanitär risk.
Därtill saknar den 58 mil långa sträckan i stort sett offentliga toaletter och anlagda rastplatser med utedass. Denna fysiska brist uppmärksammades i lokalpressen av debattören Stefan Berg, som konstaterade att avsaknaden av infrastruktur tvingar de vandrare som lockats hit att “uträtta sina behov i bland annat Jämtskogen”.

Klockkurvan och allemansrätten
När 3 200 personer under samma tidsperiod ska kissa och uträtta sina behov i anslutning till stigar som saknar toaletter, och därefter erbjuds otestat brunnsvatten och mat från oregistrerade kök, utgör den logistiska klockkurvan inte längre enbart ett teoretiskt underlag. Den blir i stället ett matematiskt recept på ett garanterat e-coli-utbrott och fekalieföroreningar i naturen.
Att driva in tiotusentals internationella vandrare på privat mark och förlita sig på att sanitära behov kan hanteras via den svenska allemansrätten utgör en direkt sanitär olägenhet för lokalbefolkningen. Det bevisar hur projektledningens marknadsföringsvolym konsekvent prioriterats över den fysiska och sociala bärförmågan, vilket i förlängningen riskerar att helt radera ut den lokala gästvänlighet som en pilgrimsled är helt beroende av för att kunna existera.

Den juridiska grunden och avsaknaden av markägaravtal
Att etablera och marknadsföra en internationell vandringsled förutsätter en formell och juridisk nyttjanderätt till den mark som leden passerar. Att anlägga permanenta leder och trampa upp nya stigar omfattas inte av den svenska allemansrätten, varför markägarens uttryckliga tillstånd är ett legalt grundkrav.
En granskning av ledens juridiska fundament visar dock att miljonprojekten till stora delar har implementerats utan denna rättsliga grund. I en intervju i augusti 2021 bekräftade den operativa projektledaren att S:t Olavsleden passerar mark som tillhör sammanlagt cirka 1 500 markägare. I samma intervju medgavs att projektet vid denna tidpunkt – närmare ett decennium efter att arbetet inleddes – endast hade säkrat skriftliga avtal med “cirka 30-40” av dessa markägare.
Det administrativa beslutet att bygga destinationen utan att först säkra de legala rättigheterna till marken motiverades av projektledaren med resurs- och tidsbrist: “om jag skulle börjat i avtalsändan med avtal så skulle jag fortfarande sitta och skriva avtal med markägare!”. Detta innebär i praktiken att en skattefinansierad internationell destination, med ett uppsatt mål om tusentals årliga besökare, till stor del har marknadsförts och etablerats på privat mark utan att den centrala förvaltningen har säkerställt en formell juridisk nyttjanderätt.

Logistiska brister och noll kronor till hållbarhet
För att en 58 mil lång destination ska fungera krävs en pålitlig affärsmässig logistik. Systemet för att administrera detta har dock uppvisat strukturella luckor. På den officiella webbplatsen har boendelistan under perioder saknat prisuppgifter och geografisk ordning. Avsaknaden av centrala avtal och kravställningar har även lett till att delar av nätverket tillfälligt kunnat stänga ner sina verksamheter mitt under högsäsong, vilket orsakat direkta logistiska avbrott för vandrarna på marken.
*Denna klyfta mellan uttalad vision och operativt genomförande manifesteras tydligast i den formella ansökan till det senaste Interreg-projektet (2023–2026). I projektbeskrivningen angavs ett bärande mål om att S:t Olavsleden ska bli ”världens mest hållbara pilgrimsled”. En granskning av det officiella bifallsbeslutet och den tillhörande budgeten visar dock att det saknades en operativ plan, och att noll kronor var öronmärkta för specifikt, mätbart hållbarhetsarbete. Hållbarhetsbegreppet fungerade därmed som en teoretisk konstruktion för att säkra projektmedlen, snarare än en finansierad investering i ledens fysiska miljö.

Del 11: Slutsatser, systemfel och vägen framåt

Projektklassen och den isolerade “sidovagnen”
Summeringen av den drygt decennielånga satsningen på S:t Olavsleden blottlägger ett strukturellt systemfel i hur offentliga utvecklingsmedel förvaltas. I stället för att fungera som en utvecklingsmotor för landsbygdens fysiska infrastruktur, har finansieringen skapat en självförsörjande administrativ struktur. I rapporten Att skapa framtidens resande (K2, nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik) identifieras denna mekanism som ett av projektifieringens mest destruktiva problem: initiativ organiseras som isolerade “sidovagnar” utan koppling till den ordinarie verksamheten.
Forskningen kring den offentliga sektorns projektifiering benämner framväxten av denna administrativa struktur som “projektklassen” (project class). Det definieras som en yrkeskår av tidsbegränsat anställda tjänstemän vars primära uppgift – och förutsättning för fortsatt anställning – är att kontinuerligt formulera nya, framgångsrika bidragsansökningar. När den primära drivkraften blir administrativ överlevnad och säkrandet av den egna organisationens löner, omvandlas projektet från ett verktyg till ett självändamål.

Det dolda innovationshindret: Byråkratin som idé-dammsugare
Skuggspelet stannar dock inte vid juridiska brandväggar och överlappande styrelseposter. Den administrativa överlevnadslogiken utgör i praktiken ett aktivt hot mot den lokala tillväxt som projektet är satt att främja.
För att den byråkratiska maskinen ska överleva och centrala förvaltningar ska kunna skriva framgångsrika bidragsansökningar till finansiärer, krävs ständigt nya idéer. Genom att samla landsbygdens företagare till nätverksträffar och workshops under parollen “samverkan”, kan förvaltningen effektivt fånga in och dammsuga gräsrötterna på deras affärsidéer. Dessa lokala visioner paketeras därefter om och skrivs in i kommunala projektansökningar.
Systemet innebär i praktiken att offentliga förvaltningar tillgodogör sig privata entreprenörers immateriella koncept för att säkra nya regionala projektmiljoner till den egna organisationen, medan de oberoende företagarna lämnas utan direkt ekonomisk kompensation. Konsekvensen blir ett djupt tragiskt innovationsklimat: av ren självbevarelsedrift upplever sig glesbygdens mest kreativa aktörer tvingade att dölja sina affärsplaner för kommunala företrädare, av rädsla för att få sina idéer kapade.
Denna centraliserade maktstruktur skapade i sin tur en påtaglig självcensur bland ledens gräsrötter. Den kreativa processen och det lokala innovationsarbetet kom i praktiken att ständigt överskuggas av en kalkylerad riskbedömning kring hur den operativa projektledningen skulle agera vid varje nytt förslag. Denna lokala återhållsamhet grundade sig inte i någon respekt för förvaltningens åsikter, utan i en empirisk vetskap om att varje självständigt initiativ riskerade att omedelbart utlösa byråkratiska motåtgärder och blockeringar. Ett system där landsbygdens drivkraft ständigt måste anpassas efter rädslan för centrala administrativa interventioner omöjliggör all form av fri, organisk utveckling. Det skapar ett paralyserat innovationsklimat där handlingsförlamning i praktiken blir den enda rationella överlevnadsstrategin för lokala entreprenörer.

Det kvarlämnade oket och den ordinarie driften
När den externa projektfinansieringen väl upphör blottläggs den ekonomiska realiteten för de deltagande kommunerna. I stället för en förstärkt fysisk infrastruktur är arvet efter S:t Olavsleden ett administrativt ok. Det nystartade förvaltningsorganet (SOFEK) tvingas nu äska kommunala skattemedel och inrätta nya tjänster uteslutande för att underhålla den digitala fasad, de webbsidor och den rullande PR-apparatur som projektmiljonerna byggt upp.
Samtidigt som kommunerna tvingas allokera skattemedel för att upprätthålla denna framställda bild, brister den lagstadgade, ordinarie turistservicen. Under sommaren 2025 tvingades exempelvis turistchefen i Ånge kommun offentligt medge att arbetet med den egna kommunala turiststrategin var “halvdåligt”, samtidigt som den lokala turistinformationen reducerats till fyra öppna timmar per dag och lokala företagare själva fick rensa kommunala badstränder från fågelspillning.
“Active gold-plating” – ett nationellt val, inte ett europeiskt tvång När bristen på investeringar i fysisk infrastruktur ifrågasätts, hänvisar projektledningar återkommande till att EU:s och Interregs regelverk förhindrar detta. En komparativ europeisk analys visar dock att detta påstående saknar grund i EU:s lagstiftning. Under samma period har motsvarande Interreg-program i Wales, Polen och Frankrike använts för att gjuta permanenta kustleder, asfaltera cykelvägar och uppföra hundratals fysiska vindskydd i trä.
Att den svenska förvaltningen vägrat liknande investeringar beror i stället på en djupt rotad nationell förvaltningskultur präglad av “active gold-plating” (aktiv överimplementering). Av rädsla för framtida revisioner och finansiella återkrav, väljer svenska myndigheter och tjänstemän att tolka EU-direktiv betydligt strängare än vad Bryssel kräver. Den administrativa tvångströjan längs S:t Olavsleden är därmed inte resultatet av europeisk lagstiftning, utan av svensk byråkratisk bekvämlighet och ängslighet för finansiell risk.

Ett lokalt prejudikat för en nationell reform
Utvecklingen längs S:t Olavsleden sammanfaller nu med ett paradigmskifte på högsta institutionella nivå. I Mario Draghis och Enrico Lettas tunga rapporter till EU-kommissionen (2024) pekas nationell gold-plating och administrativ överbelastning ut som de enskilt största hoten mot europeisk tillväxt. På nationell nivå har Riksrevisionen riktat förödande kritik mot de regionala strukturfondspartnerskapen för jävsproblematik, kortsiktighet och en total oförmåga att utvärdera reella samhällseffekter bortom digitala mätetal.
Som ett direkt svar på detta har den svenska regeringen inrättat ett nationellt Implementeringsråd och ett Förenklingsråd, vars uttryckliga uppdrag är att identifiera och stoppa svensk överimplementering och obefogade administrativa bördor. Granskningen av S:t Olavsleden utgör därmed ett empiriskt säkerställt prejudikat för dessa granskande organ. Den visar i detalj hur systemet medger dubbla stolar, hur osubstansierad statistik trumfar reell infrastruktur, och hur gräsrötter aktivt blockeras från utvecklingsmedel.

Vägen framåt: Åter till den fysiska verkligheten
En fungerande, långsiktig utveckling av pilgrimsleder och landsbygdsturism förutsätter att makten och resurserna återförs till den fysiska miljön. I stället för att låsa fast glesbygdens entreprenörer i administration och de minimis-fällor, kan framtida medfinansiering riktas direkt mot lokalsamhället.
Genom att applicera den finska förvaltningsmodellen, där oavlönat ideellt engagemang (talkoarbete) godkänns som giltig medfinansiering utan omfattande administrativa redovisningskrav, kan utvecklingen återigen drivas av de lokala krafter som bevisligen byggde leden från första början. Om de kontanta miljoner som kommunerna tvingats skjuta till i stället hade investerats direkt i lokalt sågat virke och gett gymnasieelever på byggprogram i uppdrag att timra rastplatser och vindskydd, hade skattemedlen genererat bestående fysisk infrastruktur, reella utbildningsmöjligheter och genuin lokal förankring.
S:t Olavsleden bevisar att det nuvarande projektsystemet har spelat ut sin roll som utvecklingsmotor. Det som har valts av en svensk förvaltning kan dock väljas bort, förutsatt att framtida beslut prioriterar landsbygdens fysiska verklighet framför förvaltningens administrativa överlevnad.

Verkligheten efter projektavslutet: Den första osubventionerade sommaren
Under de senaste tolv åren har en omfattande digital närvaro byggts upp för S:t Olavsleden genom offentliga projektmedel. I februari 2026 nådde det sista Interreg-projektet sitt formella slutdatum. När den första osubventionerade vandringssäsongen inleddes under försommaren 2026, blev utfallet av den långvariga resursfördelningen mätbart ute på den fysiska leden.
I juni 2026 dokumenterade vandrare i sociala medier återkommande brister i både det löpande underhållet och det logistiska informationsansvaret. I Järpen fick pilgrimer informera varandra om en avstängd bro, då S:t Olavsleden saknade skyltning för omdragning. Samma vecka möttes både vandrare och cyklister i Bräcke av avgrävda vägar och stängsel. Eftersom fysisk skyltning helt saknades vid hindret tvingades besökarna i stället leta sig fram rakt över privata villatomter för att komma förbi.
Avspärrningarna, som var planerade att pågå fram till den 5 juli, drabbade inte minst cykelturisterna, en målgrupp som projektet beviljats specifika miljonbelopp för att bygga logistik och infrastruktur åt. Att kommunen hade publicerat information om en alternativ färdväg digitalt på sin webbplats hjälpte föga i terrängen. Situationen blottlägger klyftan mellan projektens teoretiska webbverktyg och bristen på operativ förmåga att sätta upp en enkel fysisk hänvisningsskylt på marken.Rapporterna från leden under försommaren påvisar även eftersläpningar i det fysiska underhållet.
Vandrare rapporterade om nedskräpning och om hur träd som fallit över leden under en vinterstorm i januari låg kvar som hinder över stigen in i maj månad. Det framkom även vittnesmål om att projektets app hänvisade till boenden som visade sig vara stängda fram till 1 juli och onåbara. Inlägg i ledens Facebook grupp tas även bort när de riskerar att lämna en negativ bild av problem längs leden.

De budgeterade medlen för extraordinära händelser
Den uteblivna informationen ute i terrängen står i direkt kontrast till de formella åtaganden som projektledningen beviljats finansiering för. I projektets underlag fanns en specifik budgeterad aktivitet med titeln “Utveckla särskilda informationsinsatser exempelvis kring allemansrätt, samt vid extraordinära händelser (skogsbränder, översvämningar mm)”.
Syftet med dessa skattemedel var att säkerställa att viktig information systematiskt och snabbt kunde nå allmänheten vid oförutsedda händelser eller när leden behövde dras om tillfälligt. När dessa skattefinansierade rutiner väl behövdes i samband med planerade vägarbeten och avstängda broar under våren 2026, tillämpades de bevisligen inte ute på leden. I den officiella lägesrapporten redovisade projektledningen i stället utfallet under denna budgetrubrik med att man haft diskussioner kring Ukrainakriget, men att inga åtgärder vidtagits då man inte såg någon påverkan på projektet.

Beroendet av Facebook och det digitala informationsmonopolet
I avsaknad av ett fungerande, plattformsoberoende system för att förmedla akut driftinformation via ledens officiella webbplats, har projektledningen i stället valt att centralisera besöksdialogen till den kommersiella plattformen Facebook. Närmare bestämt förlitar sig ledningen på gruppen “Hiking along S:t Olavsleden”.
Denna strategi innebär att det logistiska informationsansvaret har överlåtits på besökarna själva. Den livsviktiga information som rör fysisk säkerhet, tillfälliga omdragningar och nedfallna träd förutsätter i praktiken att samtliga vandrare och cyklister har ett registrerat konto på Facebook och aktivt övervakar flödet i en specifik grupp för att nås av varningarna.
De samlade händelserna under försommaren 2026 utgör ett tydligt bokslut över projektperioden: 21 miljoner kronor och tolv års projektarbete räckte till att finansiera extern digital marknadsföring och PR-byråer, men den överlämnade förvaltningsorganisationen saknade operativ förmåga att sätta upp en fysisk hänvisningsskylt vid ett planerat vägarbete i Bräcke.

Den oavlönade verkligheten på leden
Ett konkret exempel på hur denna osubventionerade verklighet fungerar i praktiken utspelade sig under sommaren 2026. En vandrare publicerade då en reseskildring i ledens officiella forum. Efter en lång dag i regn – där hon i inlägget konstaterar att hon tvingats gå på asfalterade cykelvägar för att överhuvudtaget komma undan den blöta skogen – anlände hon till Markabygda kyrkstuga. Inom två minuter stannade en bil och en lokalbo vid namn Morten dök upp. Han hade åkt ut enbart för att slå på värmen i stugan, tända en brasa i den öppna spisen och hälsa henne välkommen.
Detta oavlönade värdskap utgör ledens faktiska ryggrad. Kontrasten till projektets administration blir här tydlig. Samtidigt som den centrala ledningen har lagt miljonbelopp på PR-byråer och digitala strategier för att bygga ett internationellt varumärke, är det i slutändan lokalbefolkningen som med egna händer löser de praktiska problemen och står för värdskapet en regnig vardag.

Efterord: Överimplementering och det nationella paradigmskiftet
När man summerar hanteringen av S:t Olavsleden ställs allt till slut på sin spets i en enda avgörande fråga: Varför valde svensk förvaltning att tolka EU:s regelverk så extremt att all fysisk infrastruktur raderades ut, när länder som Frankrike, Finland och Wales framgångsrikt använt exakt samma medel för att bygga fysiskt och permanent på landsbygden?
Svaret stavas inte tvingande EU-lagstiftning, utan svensk förvaltningskultur. Forskning och statliga utredningar visar att rädslan för att göra fel och drabbas av finansiella återkrav från EU:s revisorer har skapat en extremt kontrollfokuserad byråkrati. För att skydda den egna organisationen ägnar sig svenska myndigheter åt systematisk överimplementering. De tolkar helt enkelt lagstiftningen mycket strängare än vad Bryssel kräver.
Inom EU kallas detta fenomen för active gold-plating. EU-kommissionens egna utvärderingar visar att nationella myndigheter i länder som Sverige själva adderar onödiga, rigida redovisningskrav och dubbla kontroller. Den administrativa tvångströjan längs S:t Olavsleden var därmed inget europeiskt krav. Det var ett svenskt, byråkratiskt val.

Den institutionella kritiken och paradigmskiftet
Denna svenska modell möter nu massiv kritik på högsta nivå. I Mario Draghis och Enrico Lettas tunga rapporter till EU-kommissionen (2024) pekas komplexa nationella regelverk, administrativ överbelastning och nationell gold-plating ut som de enskilt största hoten mot europeisk tillväxt och innovation.
På hemmaplan har Riksrevisionen dragit exakt samma, förödande slutsatser kring de svenska regionala strukturfondspartnerskapen. I sina granskningar (RiR 2020:10 och 2022:8) döms hanteringen av EU-medel ut som ett komplext system präglat av otydliga ansvarsförhållanden, bristande transparens och allvarliga jävsproblem. Riksrevisionen konstaterar krasst att statens styrning nästan helt saknar förmåga att utvärdera om projektmiljonerna genererar verkliga effekter i samhället, och i stället bara mäter och belönar fiktiva aktiviteter.
Som ett direkt svar på den administrativa trögheten inrättade den svenska regeringen under 2024 ett särskilt Implementeringsråd och ett Förenklingsråd. Deras uttryckliga uppdrag är att systematiskt stoppa svensk gold-plating och förhindra att myndigheter lägger omotiverade byråkratiska bördor på landsbygdens småföretagare.
Granskningen av S:t Olavsleden landar därmed mitt i ett nationellt paradigmskifte. De bevis som framkommit här, om de minimis-fällor, fiktiv statistik och utestängda lokala aktörer, utgör exakt det empiriska underlag som Riksrevisionen, EU-kommissionen och det nya Implementeringsrådet efterfrågar för att kunna reformera projektindustrin.

Det var aldrig EU:s regelverk som förbjöd byggandet av infrastruktur. Det var ett svenskt administrativt val. Men det som har valts, kan också väljas bort.

En transparensnotering kring granskningens avgränsning
Denna granskning och dess ekonomiska kartläggning fokuserar uteslutande på den senare halvan av S:t Olavsledens projektperioder (främst 2019–2026). Att den inledande uppbyggnadsfasen och de första miljonprojekten mellan 2012 och 2018 inte har genomlysts med samma detaljrikedom beror varken på bristande intresse eller på att den perioden saknar problem. Det beror uteslutande på tidsbrist och resursbrist.
Denna granskning är framtagen av ett oberoende och helt ideellt gräsrotsengagemang, utan redaktionella budgetar eller offentliga medel. Att begära ut, systematisera och analysera ytterligare sju års intern e-post, kvitton och reseräkningar från den kommunala byråkratin skulle kräva hundratals timmar av obetalt arbete, vilket helt enkelt inte varit genomförbart. Den enorma mängd dokumentation som vi har lyckats säkra från de senaste åren bedömer vi dock vara mer än tillräcklig för att svart på vitt bevisa det strukturella systemfel som präglar projektindustrin.

Joanna Daxell-Vivien
Projektledare
Slow Travel Sweden
slowtravel.se

---